Jag måste sova väldigt lätt just nu för oj va jag minns drömmar just nu.

Jag vaknar väldigt förvirrad för flera av drömmarna är väldigt verkliga.

Jag rör ihop gamla och nya arbetsplatser i drömmarna.

Kanske pga att jag funderar mycket på jobb just nu...när jag är vaken alltså :)

Jag rör även in en hel del teaterspelande, alltså att jag står på scen och det har jag inte gjort på väldigt många år och vad jag vet har jag nog ingen stor önskan om att göra det nu heller.

En sak är rätt märkligt och det är byggnaderna som jag drömmer om.

De liknar de byggnader som jobben finns i på riktigt, men i drömmarna är de mycket större liksom.

Tex kan korridorer bli hur långa som helst, man ser inte slutet på dem.

Ja det är lustigt det här med drömmar, man undrar hur man riktigt tänker när man får till alla konstigheter :)

En av mina släktingar som bor i Australien ligger på mig om att jag måste skriva ner mitt livs historia.

Jag förstår inte alls varför hon vill läsa den.

Jag har berättat att jag inte har haft ett speciellt intressant liv.

Nu försökte jag med att jag inte ville skriva den, kunde inte någon annan här skriva sin....

Men nej, hon vill läsa en kvinnas och tydligen helst min då.

Och den skulle vara så intressant för dem som bor där att läsa om mig som bor på Åland.

Hm...men va?

De mest spännande detaljerna i mitt liv vill jag nog inte dela med någon som inte varit med ;)

Vad skulle jag liksom berätta?

Hur mycket skulle jag berätta?

Går man ner i detaljer så blir det ju en mycket tjock roman...det hinner hända en del på....eh..hm...snart 25 år :)

Tar jag inte med några detaljer kan jag nog skriva det här liksom:

Föddes i Stockholm, flyttade till Åland som ca 7 åring, gick i skola x 4, jobbade här och där och då och då. Bodde här och där.

Tror ni hon blir nöjd med den historien?

Om jag översätter den till engelska?

Min frissa har varit mammaledig i evigheter, men sen en tid tillbaks har hon äntligen börjar jobba lite.

Jag har inte riktigt fått det att passa med hennes tider, men idag lyckades det :)

Äntligen blev jag klippt :)

Efter det passade jag på att luncha med Ann på Wirrans (min frissa håller till Godby).

Det blev en lång, god och trevlig lunch, tack så mycket för sällskapet Ann!
Egentligen hade jag velat ta en tur till Mattssons också, men jag hade ärende i stan så det blev att laga sig iväg ditåt bara.

Ärendet i stan var att igen prata om inhoppsjobb och ja, det blev väl lite så där på en höft bestämt att jag ska hoppa in, men först måste jag skolas in.

När det blir vet vi inte ännu, men det ska väl lösa sig.

Så ja, jag har klippt mig...och är på väg att skaffa mig jobb, bara inhopp då, men det är ju bättre än ingenting i alla fall.

Igår var det massor med bilder på facebook med folk som var ute på isen.

Is gör mig rädd, jag fick kalla kårar av bilderna.

När jag var barn så skrinnade vi både här och där och skulle man ta sig till mormor och morfar på vintern så var det över isen som gällde.

Jag vet inte när jag började bli rädd för is, jag tror det kom sakta men säkert.

Jag minns en episod när pappa körde bil över till mormor och morfar på isen, på vägen tillbaks var mormor och två andra damer med. Jag satt i bakluckan på vår farmare.

Plötsligt sjunker bilen ner en bit, jag minns obehaget och rädslan som följde.

Tack å lov var det "bara" dubbelis, vi hade gått igenom en tunnare is ovanpå den tjockare och mer hållbarare.

Det kanske var där det började, jag vet inte, minns inte ens hur vi kom därifrån, kanske det bara var att köra vidare, men min och damernas rädsla minns jag.

En vinter fraktade pappa stock över isen i många omgångar, det var rejält tjock is denna vinter.

Sista lasset var bärgat och det var en strålande vacker dag så pappa valde att köra en längre sträcka på isen istället för att köra landsvägen hem.

Det borde han inte ha gjort, isen var som sagt tjock, men på ett ställe var det strömt och isen lär gå där ca 2 veckor före all annan is.

Det visste inte pappa och det blev hans död.

Efter det är jag ännu räddare för is.

Så snälla ni som vistas ute på isen, var försiktiga, var aldrig ensamma där ute och ha isdubbar med er!

Men vänta nu....har vi inte fullt tillräckligt redan??

Jag vill inte skotta igen...trist ju...dum snö...

Nu när kylan släppte taget lite så behöver det ju inte komma mer snö liksom!

Fast vänta nu...när jag tänker efter lite...

På dagiset jag vickade på i veckan finns en pulkbacke...den behövde verkligen mer snö!

Så okej då, lite mer snö då, för ungarnas skull!

Men bara lite...och så håller vi graderna runt -5 så den hålls kvar...inte kallare!

Några veckor till kanske jag kan stå ut....

I dagarna tre har jag vikarierat på dagis, det har varit en upplevelse och en utmaning.

Jag har aldrig jobbat på dagis tidigare, om jag inte räknar in att jag övade teater med ett gäng dagisbarn för något år sen.

Jag är ju inte direkt van att jobba nu och jag är definitivt inte van att vara ute en massa och första dagen blev det att gå ut hårt....bokstavligen.

Det hör till vanligheterna med att vara ute både på för- och eftermiddagen på dagis, men första dagen på vicket så gick vi även ut på skogspromenad...hoppsan så mycket frisk luft jag fick den dagen liksom :)
Och motion blev det ju på promenaden också...passen ute annars är rätt stillastående.

De andra två dagarna var det mer inneaktviteter så jag blev inte helt friskluftsförgiftad ;)

Det har varit riktigt skoj att vara på dagis, tänk vilka grejer ungar kan kläcka ur sig!

Jag har fnissat och skrattat flera gånger dessa dagar :)

Sen har de fått skratta åt mig när jag har gjort fel...och så har de undervisat mig hur jag borde ha gjort :)

Inte riktigt lätt att hänga med i alla rutiner och regler liksom, men ja, alltför mycket fel har jag inte gjort tror jag.

Jag har läst sagor, spelat spel, fått massage och ätit mat som någon annan har lagat.

Och jag har haft kaffepauser!!! Det vet jag inte när jag hade sist!!!

Jag har liksom inte jobbat på sådana ställen som har det på väldigt många år.

Måste dela med mig lite av barnens utlåtanden och sånt:

Dag 1:

Jag fick en hälsoundersökning: allt blod var kvar och jag stacks med en manick som skulle göra mig helt frisk (ja tack)

Dag 2:

Du luktar som ett pärontuggummi fick jag höra på morgonen....på eftermiddagen hade lukten gått över till rutten korv (måste nog byta deo eller något sånt).

Dag 3:

Hjälpte ett lite mindre barn från en annan avdelning som sa: - Vad är du för nånting? samtidigt som jag blev krusad över håret.

I kväll kan jag gå och lägga mig utan att rabbla namnen på barnen i ett försök att lära mig vem som heter vad...om det nu går :)

Jag inser att jag kommer att sakna dem, tänk så de liksom klistrar sig in i en på bara tre dagar...gullungar :)

Det verkar som jag gjorde något rätt under dessa dagar för både chefen och personalen sa att jag är välkommen tillbaks :)

Jag iddes inte skotta någon snö igår eftersom plogaren inte dök upp förrän vid 18-tiden och då var det kolmörkt.

Det är inte så stor mening att skotta förrän han varit förbi, då måste jag en gång till och ta bort plogvallarna.

När jag tittade ut genom köksfönstret i morse såg jag att det var plogat en bred gång nästan ända upp till huset.

Öh...va?

Hade plogaren gjort det?

Så har han aldrig gjort förut...men tack tack i så fall :)

För en stund sen gick jag ut för att skotta lite gångar till och ta bort snö från garageinfarten.

Fixade gångar vid huset och gick till garaget....eh...där var det redan plogat!

Nu tror jag inte på plogaren mera, han har sagt att han inte får rum med sitt schaktblad på min smala infart där.

Kan min snälla ex-granne ha varit hit i år igen?

Men när var han det i så fall?

Medans jag sov?

Oberoende är jag superglad för detta, jag behövde bara göra lite finputs här och där nu :)

Jag är inte mycket för överraskningar annars, men sådan här gillar jag :)

Tusen tack vem det nu än var :)

Jag såg att något försäkringsbolag (eller något sånt) hade en reklam om att man kan upptäcka de barn som kommer att råka illa ut redan i lågstadiet.

De som är ensamma eller störiga verkade de tycka var de man skulle hugga tag i...hm...

Man ändrar sig ju efterhand.

Den tysta kan mogna och bli helt annorlunda efterhand.

Precis som den som hörs och syns mest kan bli lugnare och mjukare.

Den duktiga med goda betyg kan plötsligt svänga helt och strunta helt i skolan.

Jag tror inte man kan märka sådant redan i lågstadiet, det är så mycket som spelar in innan någon spårar ur.

Eller så är det bara en tillfällighet, att vara på fel plats vid fel tillfälle och välja fel väg.

Däremot bör man ju som vuxen vara uppmärksam om något inte verkar okej och fråga och lyssna på barnen/ungdomarna.

Jag misstänker att många trodde jag skulle bli en värsting när jag blev stor.

Jag såg till att höras och synas, sa emot lärare man inte sa emot osv.

När jag blev lite äldre började jag bryta mot så många regler jag kunde, skolans och föräldrarnas.

Jag var inte en speciellt trevlig tonåring!

Det var nog inte många som hade hopp om mig, men ja, jag blev väl rätt ok i slutändan ändå va?

Jag är ju i alla fall snäll...oftast :)