Jag kom på idag att det är en månad sen allt med denna sjukdom började.

En månad! Fyra veckor!

Det är en himla lång tid att vara sjuk på det...och inte är det över ännu heller!

Jag är bättre, ser och känner förändringarna åt rätt håll, men det är segt som tusan.

Fast vem vet hur länge jag haft borrelia?? Jag märkte inte ens av den smittade bässen som bet mej liksom.

Inte så konstigt att jag varit trött som tusan i evigheter liksom.

Tänk att ett sånt litet kräk kan ställa till så mycket i ens kropp!

Fick påpekat för mej att det tar för länge för mej att få tillbaks konditionen.

Själv är jag inte alls förvånad. Jag var i princip sängliggande i 2 veckor och har ätit två sorters megakurer av starka mediciner.

Min kropp är inte van med medicin, jag tar knappt huvudvärkstabletter i vanliga fall.

Antibiotika tog jag sist nångång i slutet på 80-talet och kortison har jag aldrig tagit tidigare.

Jag använder nästan bara naturmedel annars också, min kropp måste ju ha undrat va tusan den fick för gift i sig helt plötsligt och i sådana mängder till på det!

Den blev rätt utslagen och jag tycker det är kusligt att man ska reagera så kraftigt på något som ska hjälpa en att bli frisk.

Så nu äter jag vitaminer och sånt, naturliga sådana förstås :)

Jag jobbar sakta upp min kondition, men det får ta den tid det tar och trappor uppför ska jag ta det försiktigt med märkte jag idag igen....babysteps så blir det bra.

Det har jag bestämt :)

Idag ringde doktorn upp mig och jo, mitt andra borreliaprov visade samma sak som det första.

- Usch då sa jag, jag hade förstått att då skulle jag måsta få dropp.

- Det konstaterar bara att du har borrelia och det har du ju fått medicin för redan, sa doktorn.

- Okej, sa jag och kände hoppet spira.

- Hur mår du nu, frågade hon då.

- Ja, jag är nog trött, men känner mej lite piggare dag för dag och ansiktsförlamningen släpper sakta, men rätt säkert.

- Ja, sa hon, då låter vi medicinen verka klart och om du fortfarande har problem i slutet på juni så ringer du upp oss.

Jiiiihoooo! Jag slipper antibiotikadropp!!!

I alla fall tillsvidare!

Himla tur det, för jag har en viktig date nästa fredag som jag inte alls har någon lust att missa!  

Ps. tack för tummarna  

Igår tog jag de sista antibiotikapillren och det är som de ville bråka med mej in i det sista.

Jag har mått långt ifrån bra den här helgen och de slog ut magen ännu en gång.

I natt mådde jag så illa och sov så dåligt och så lite att jag övervägde att bli hemma från jobbet, men jag sparkade mej i rumpan och lagade mej iväg i alla fall.

Det gick bra, men på eftermiddagen kom zombievarningen...som vanligt sen jag gick på jobb.

När jag kommer hem är jag mera död än levande och idag gav jag efter och sov en timme när jag kom hem.

Jag tycker allt kunde bli bra nu, att jag kan få bli piggare i alla fall. Hemskt jobbigt att vara så här himla trött.

Ja, jag vet att jag är otålig, men jag är så trött på att vara trött!

Jag ska få svar på ett blodprov till den här veckan....jag hoppas innerligt jag slipper mera antibiotika nu, för blir det mera så blir det i droppform....på sjukhuset...och jag tycker inte om sjukhus!

Och man lär bli trött av den formen också...suck...precis vad jag inte behöver liksom.

Håll en tumme eller två för att provet är så bra att jag slipper så är ni snälla   

Idag är det Mors Dag och det har knappast någon missat.

Min mor finns i himlen så jag får nöja mej med att sända varma tankar till henne.

Jag brukar sätta blommor på graven också, men jag känner att jag måste vila ännu idag för att orka nästa vecka.

Min snälla moster var och planterade blommor på gravarna så det ser nog säkert fint ut där ändå.

Jag måste göra om allt där i år, eftersom jag tidigare satt murgröna på dem och den har tagit över och "ätit" upp all jord, men eftersom moster fixade där nu så kan jag vänta lite tills jag får lite mer ork.

Jag får inte vistas i solen ännu heller, men de sista pillren går in idag...och sen får jag se om jag måste ha mera eller inte...hoppas inte!

Jag mår bättre, men blir väldigt lätt trött...konditionen blir sakta bättre, men det går inte fort!

Ansiktsförlamningen släpper sakta, men ögonblinket är det trögt med.

Jag måste fortfarande komma ihåg att blinka med höger öga.

Men man ska inte klaga, det finns de som har det värre.

  Saknar dig mamma, idag som alla andra dagar   

Ja, alla utom jag av dem som var på plats på Thuregården i Möckelö igår kväll då.

Jomala bibliotek och kultur (mitt jobb alltså) och Möckelö Sviby byaförening bestämde sig för att ordna en Kulturvandring runt på Möckelö. De ställde upp som guider och jag försökte sprida budskapet om vandringen.

Vi lyckades dock gå ut med två olika tider, det skiljde en halvtimme emellan, men det löste sig det med :)

Det som inte löste sig var mitt mående :(

Min kondition är fortfarande rätt obefintlig (men blir bättre med babysteps), så jag vågade helt enkelt inte gå med på vandringen.

Men tack vara de suveräna guiderna kunde de tillströmmande ändå få sin guidning runt Möckelö...själv fick jag åka hem och vila (vilket var behövligt) när de gick iväg.

Runt 30 personer och 3 hundar dök upp på vandringen :) Det var mycket fler än jag väntade mig med tanken på att vädret var blåsigt och regnsjukt!

Hoppas förresten att de som har hästar där bredvid Thuregården inte motionerade dem igår, för det behövde de inte! De rusade fram och tillbaks (med högt lyfta svansar) hur många gånger som helst medans vandrarna gick förbi i sakta mak :)

Igår hade vi omgång nummer 2 av seniorsurf på jobbet.

Den första omgången blev så populär att vi fick väntelista och därför gjorde vi en kurs till.

Även denna gång hade vi elever från skolan med som hjälpredor och även denna gång fick de massor med beröm av våra seniorer :)

Bara det där att se unga hjälpa äldre är mysigt :)

De äldre tar tacksamt emot hjälpen och blir så glada när de får lära sig något som "alla" pratar om och gör numera.

Däremot blev det för lång och aktiv dag för mej, jag var något sliten när vi var klara...gäspade mej genom kvällen hemma sen.

Det känns det lite bättre med förlamningen, som det släpper lite hela tiden...men trögt går det.

Och höger öga blinkar fortfarande inte automatiskt...suck...men annars är det bra ;)

Jag har genomfört min första dag på jobbet efter sjukskrivningen idag och det gick!

Jag somnade inte och jag svimmade inte.

Märkte nog av min otroligt dåliga kondition lite nu och då och jag gäspade många gånger, men vaken var jag.

Inte mådde jag så himla dåligt heller.

Jag fick till och med en hel del gjort, lite dimmig hjärna hade jag nog, men den ska väl komma igång så småningom.

Jag är mycket trött ikväll, men det var himla skönt att vara tillbaks på jobb...och få lite mänsklig kontakt igen.

Ska natta mej tidigt ikväll...det är ju ändå inget på tv ikväll....dumma isbollar!

Jag lät som en blåsbälg (och gör det ännu), svetten forssade och jag mådde illa av ansträngningen, men nu är sommardäcken på!

Jag skakar ännu och ska dö en smula och samla kraft så jag kan kolla lufttrycket i däcken (fanns ingen ork kvar till det) och kolla att jag faktiskt dragit till bultarna ordentligt.

Sen ska jag väl vara redo att fara på jobb imorgon...