Igår när jag  skulle åka iväg på begravning så märkte jag att jag faktiskt kunde knyta min högra begravningssko (läs gympadoja), inte helt och hållet, men det gick att få till en knut i alla fall.

Det gick inte sist jag använde dem, så här hade något hänt.

I morse när jag vaknade så såg den ännu mindre ut :)

Den hade sjunkit ihop liksom :)

Den är nog lite svullen ännu, men det är en stor skillnad och till på det så bleknar den mer och mer för varje dag som går.

Tyvärr så har hela jag varit hopsjunken hela dagen :(

Ja det var tungt igår och gråtande gör mig trött.

Jag hade sovit dåligt natten före begravningen och det var nog ingen höjdarsömn i natt heller så det är väl förståeligt.

Men jag hade ju lite planer liksom...att jag ännu inte lärt mig att det inte är någon mening att ha.

Nä, det är bara att ta dagen som den kommer och glädjas åt det som jag orkar göra :)

Sen kan jag glädjas åt att det liksom går min väg (med foten alltså) för en gångs skull...det var ju på tiden som någon klok sa :)

Och imorgon kanske jag är mindre hopsjunken :)