Idag har jag varit på begravning.

En väns pappa begravdes och den mannen tyckte jag mycket om.

Han var robust och fin på samma gång.

Det var nog många som undrade vem jag var som satte mig långt fram i kyrkan, på andra sidan närmsta släkten, men jag ville finnas till hands.

Höll ett litet vakande öga på barnbarnen, ifall någon behövt mig.

De klarade sig utan mig, men det var jobbigt.

Det blev jobbigt för mig också med det vakande ögat, att se ett litet barns arm sträckas fram och läggas om en större bror som behövde tröst....åh mitt hjärta brast.

Att sedan höra detta lilla barn gråta hjärtskärande själv en stund senare gjorde lika ont.

Men ändå så bra att sorgen släpps ut, bra att tårarna trillar och att sorgen över en mist morfar får komma ut.

Delade ut många kramar idag, men jag behövde dem lika väl själv.

Jag är fortfarande ledsen, känns väldigt tomt utan denna man.

Tankarna finns fortfarande hos familjen, en familj som jag lite så där hör till...bara för att jag funnits i närheten runt dem i många år.

Prästen kunde inte hålla sig, han blev tvungen att fråga om jag var släkt eller hur det var.

När jag förklarade att jag var vän till en av dem så sa mamman/mormor i familjen att du är väl vän med mig också?

Det är jag ju! Med dem allihop!

Så jag är vän till familjen, inte nära i släktskap, men ändå nära i känslan.