För några dagar sen pratade jag med en god vän om det här med att vara snäll respektive elak med sina medmänniskor.

För min egen del är det mycket enklare att vara snäll, är det inte så för alla?

Att vara elak kräver mera energi, tankekraft, större minne (om man ska minnas skvaller och förtal man hört) och framför allt ett samvete som man kan trycka undan.

Mitt samvete är en elak sort, det gnager för minsta lilla...lämnar mig inte i fred alls.

Jag får jättedåligt samvete för minsta lilla grej. Oftast har inte ens den berörda parten tagit det för att jag varit stygg eller onödig. De har knappt märkt att jag uttryckt mej plumpt, men mitt samvete gnager på och jag får en orokänsla i bröstet. Jag måste reda upp det liksom!

Jag misstänker att det är pga att det hör till min natur att vara snäll, omtänksam och givmild. Det går liksom emot naturlagarna att jag är elak.

Och det blir värre och värre med åren.

Har märkt att jag har väldigt svårt att höra på skvaller numera. Står inte ut med att folk prata strunt om andra. Klarar inte av när någon nedvärderar nån annans liv eller hur eller var de valt att leva sitt liv.

Jag klarar inte heller av när folk är avundsjuka och inte kan unna andra lycka och välgång!

Inte tusan mår man bättre för att man är missunnsam inte! Nä, glädjs med andra och var glad för deras lycka!

Jag är världens sämsta skvallerkärring, minns ju inte vad jag har hört ;)

Jag kan höra att folk separerat, gift sig, väntar barn, hittat ny partner eller något liknade och kommer inte  ihåg att berätta det åt folk...och det är ju inte ens elaka saker, utan bara fakta (ja, ibland är det ju skitsnack man hör också förstås).

Men i det stora hela kan jag inte förstå varför folk inte bara kan vara snälla med varandra, det är så mycket enklare och samvetet får vila!