Själv har jag länge hört till den klubben.

Med ben som knappt tål nånting (jo, det är så ännu) så är jag van att halta.

Oftast är det så att jag har lång startsträcka, dvs jag måste gå långsamt en bit för att få igång benen liksom.

Har jag gått och stått för  mycket (dvs inte så himla mycket egentligen) kan jag halta hela tiden tills jag vilat benen på rätt igen.

Idag är det inte bara jag som haltar, även Hans haltar :(

Han kom in imorse och hoppade på tre tassar :(

Det är nog ingen fara, trampdynorna är varma och klorna kan han stickas med (när jag undersöker för mycket), men oj så synd det är om honom. Och oj så mycket kel han behöver just nu :)

Nåja, jag håller koll och han vilar sig säker i form rätt fort, men just nu hör vi båda till klubben (jag har ju varit och handlat idag).

Sparkade mig själv i rumpan och lagade mig iväg alldeles själv och ensam på Vikingamarknad igår :)

Och vet ni vad?

Det gick riktigt bra :)

Jag fann till och med några fördelar med att åka på sånt här ensam.

Det är enklare att gå och titta i marknadsstånden när man är ensam, man kan ta den tid man vill till det man är intresserad av, men samtidigt så har man ju ingen att fråga som smakråd om man hittar något.

När man fastnar med munnen någonstans så gör det ingenting, det är ingen som måste stå och vänta på en under tiden.

Fastnade med munnen gjorde jag flera gånger, så jag kände inte mig så himla ensam där på marknaden.

Däremot hittade jag nästan ingenting att handla, kom därifrån med en påse kryddor och inget annat   

Tittade på massor av ringar och armband, men inget föll mig helt i smaken.

Men innan jag skulle åka därifrån så saknade jag sällskap, hungrigt sådant...för hade jag haft det så hade jag nog ätit den supergoda kycklingen på Knarren. Nu var jag inte tillräckligt hungrig för att komma mig för att äta där, äsch. Såg att de har öppet 2 kvällar till i sommar, nån som vill hänga med och äta kyckling?

Men i det stora hela så gick det bra och jag ångrar inte att jag lagade mig iväg med mig själv, Vikingamarknaden är verkligen sommar och det är skön stämning där :)

Så hur det än blir med sällskap nästa år så lär jag nog ta mig dit igen, nu vet jag ju att det går ;)

Jag brukar inte åka på många sommarevenemang, kommer mig sällan iväg själv liksom.

Det är inget jag direkt sörjer, suckar lite bara  :)

Men Vikingamarknaden brukar vara viktig för mig.

Jag gillar liksom alltsammans där, hela stället är mysigt :)

Men ja, igår var det marknad första dagen och jag bestämde mig för att åka till paradiset istället.

I natt vaknade jag med huvudvärk och även om jag lyckats få ner den till en acceptabel nivå nu så är det inte klart i skallen och jag är gräsligt trött och seg.

Det känns inte som någon god idé att åka idag...kanske ikväll....men då misstänker jag att det inte är så många försäljningsstånd öppna och där vill jag också kika lite.

Men ja, det är ju imorgon kvar då...kanske jag kommer mig iväg själv då...eller ska jag måsta ge mig?

Kanske jag kan klara mig utan Vikingamarknaden i år.

Jag har ju faktiskt varit till själva platsen en gång i år och då lekte jag ju faktiskt viking själv, utklädd och allt :)

Nåja, det återstår att se vad som händer...

Det här med att ha en hammock är härligt :)

Den ger mig sommarglädje varje år :)

Den är inte i världens bästa skick, den är inte upputsad och oljad på hur många år som helst.

Taket är ett minne blott sen många år tillbaks, stängerna har rostat fast så det går inte ens att sätta dit ett nytt tak om jag skulle hitta ett i rätt storlek.

Men det har jag sen många år tillbaks löst med att sätta en paviljong över hammocken, vilket även löste problemet med att måsta släpa in kuddarna varje gång det regnade (trots tak så regnar det in i hammocken).

Hammocken flyttade hit pga en dåvarande pojkvän, han fick gå, men hammocken fick stanna ;)

Jag sitter (eller ligger) i hammocken i princip alla dagar under sommaren, även vid dåligt väder är det mysigt där.

Hans följer oftast med ut till hammocken, tror mest det är mitt sällskap som drar faktiskt :)

I alla fall verkar det vara väldigt jobbigt att hammocka, han är alltid helt slut när vi går in igen och verkar sucka tungt över att vi varit där ute såååå länge. Som om nån tvingat ut honom dit...hm....och som om han inte skulle ha kattlucka och kan gå in själv när han vill...hm...

Fast under tiden vi är där så verkar han njuta:

Vad säger du Hans, ska vi hammocka lite idag också?

Det var det här med fest liksom.

Det är ju sommar, då brukar det vara fest.

Just nu  är det Rockoff och Sjödagar...många tillfällen till fest.

Man brukar ha lust med fest.

Helt opåverkad är jag inte, lite sug för fest finns det nog.

Tex: när jag ser/hör glada människor och musik, när det är soligt och varmt osv.

Men att ta sig iväg på något sånt är en lång väg och ja innan den är avklarad är suget för fest för länge sen glömt.

Jag får lite ångest av tanken på alkohol...eller tanken på dagen efter egentligen.

Det är svårt att tänka sig att jag en gång i tiden tog varje tillfälle till fest.

Full fart hela sommaren i princip och jag missade nog sällan några öldagar (ja, fester på torget där det fanns öltält, vad de nu sen hette) och stämningen var på topp!

Man orkade köra på i flera dagar i sträck...nu orkar jag knappt tänka tanken på att åka in till stan en kväll.

Frågan är väl om jag ens skulle orka med fest alls, ens på nyktert huvud.

Jag undrar om jag skulle klara av att dricka alkhol över huvudtaget.

Jag har inte direkt provat på flera år och jag saknar det inte en gnutta.

Kanske det kommer en tid när jag får festlust igen och orkar genomföra det, men det är nog inte denna sommar. Trots att jag trivs i lugnet så känns det lite sorgligt att inte vara med mera liksom.

Nästa sommar kanske det blir fest....eller den påföljande...

Den frågan har många säkert ställt sig själv och även uttalat i ord till mig under årens lopp.

Jag har fått höra många berättelser från livet, ibland sådana som inte yppats till någon annan tidigare.

Ibland glada historier, men väldigt ofta tragiska och ledsamma historier som behövde tömmas ut.

Sådana jag känner berättar saker för mig, men även sådana jag inte känner lättar sitt hjärta för mig.

Jag vet inte vad jag riktigt utstrålar, men kanske empati, medkänsla, ärlighet eller något sånt...

Jag inser att det stämmer rätt bra och förutom det kan man lita på mig, jag sprider inte vidare förtroenden!

Knappt nåt annat heller eftersom jag har världens uslaste skvallerminne :)

Så när någon frågar mig: Varför berättar jag det här för dig? så svarar jag:

För att jag är en sån person, man berättar saker för mig.

Idag har jag tillbringat dagen i paradiset :)

Idag var det precis så där somrigt som det ska vara när jag är där.

Det blåste, men jag gillar det också....och jag tänkte så där bra igen...och solen sken:

I paradiset hittade jag ett barn som ville återbördas med sin moder

(och hennes karl alias min kusin), så jag uppoffrade mig och förde honom dit.

Jag hade inte träffat dem på länge så jag tänkte stanna upp och säga hej och sen åka igen.

Men de bjöd in mig att se deras hus eftersom jag inte sett det förut.

De var välkomnande, glada och stolta över att kunna visa upp sitt hus för mig.

Och de såg pigga och fräscha ut fast de inte hade en aning om att de skulle få oväntat besök.

Tänk om jag kunde vara så där!

Glatt ta emot folk som kommer utan att höra av sig före!

Att alltid ha huset i sånt skick att man kan visa upp det...och vara i sånt skick själv...

Men nej, så är det inte...så snälla, ring innan ni kommer...helst en vecka på förhand ;)

När man bor vid en väg så ser man många cykelturister varje sommar, man väjer för massor av dem när man kör bil också.

Här ser jag dem flera gånger välja att köra in på vår omfartsväg och tycker lite synd om dem eftersom den är en återvändsgränd.

Några av dessa cykelturister skrämmer mig till och från.

Ja inte så att jag tycker de ser farliga ut eller så, men de susar oftast fram väldigt ljudlöst och av någon anledning börjar de ofta prata med varandra precis utanför mitt hus = jag hoppar en meter upp i luften.

Igår stod jag och vek tvätt vid klädstrecket (känns fortfarande som vardagslyx) och plötsligt hörde jag två höga röster...och jo, där kom några cyklister!

I morse något före 7 hörde jag en massa höga röster och måste ta mig ut på trappan och kolla vad som var på gång.

I vårt vägskäl stod 6-7 cyklister och diskuterade och skrattade mycket högljutt.

Jag förstår att de hellre cyklar tidiga mornar med tanke på dagshettan...men alltså, kl. 7 på en lördagsmorgon behöver man väl inte föra så mycket ljud bredvid hus eller??

Till på det så valde de ju förstås att ta omfartsvägen...gissa hur mycket liv det var på dem i andra ändan innan de lyckats ta sig över diket där.

Jag var vaken, men mina stackars grannar var det knappast :(

Så mycket hänsyn som man försöker visa dessa cykelturister när man kör bil så tycker jag baske mig de kan visa hänsyn tidiga mornar (och sena kvällar) också!

Lite hyfs skadar aldrig!