Jag när en märklig längtan i mitt bröst och oftast dyker den upp tidiga och soliga mornar.

Tidiga mornar när jag upptäcker trafiken mot Eckerölinjens morgonfärja.

Ja, konstiga jag längtar efter att ta mig över pölen till Sverige.

Inte vet jag riktigt varför, jag vill bara åka!

Okej, jag har en mycket god vän och hennes hund som jag mer än gärna vill hälsa på och jag vet att jag är är hjärtligt välkommen. Men längtan innefattar även att åka över och handla.

Okej, kanske någon som hängt med tänkter nu, varför lagar hon sig inte iväg då? Hon har ju semester!

Ja, det har jag och jag skulle kunna åka när som helst...eller ja i alla fall när Eckerölinjen går för någon annan båt vill jag inte åka om jag åker bara jag....knappt annars heller.

Problemet är som vanligt alla sviter efter borrelian (ja, de hänger kvar).

Jag blir fortfarande gräsligt trött, så där förlamande trött att jag inte vet vart jag ska ta vägen utom till ryggläge.

När jag blir trött så krånglar ögat som var drabbat av ansiktsförlamningen (ja, det krånglar ännu).

Det hänger liksom, kliar och dimmar lite när jag blinkar.

Så min rädsla är alltså ifall jag orkar köra tillbaks till färjan på kvällen....eller inte....

Det är ju inte bara tröttheten, det är även seendet, funkar det med ett ok öga så långa sträckor?

Man måste ju även tänka på sina medtrafikanter liksom....

Den här semestern ger välbehövlig vila och jag känner förbättringar.

Jag klarar mer och mer per dag, men får fortfarande väldigt ont av lite, men man börjar ju bli van :o/

Men det dyker fortfarande upp gräsligt trötta dagar eller ja, jag har nog förlamande trötta stunder alla dagar...så ja, jag får väl hålla på min längtan lite ännu.

Men jag hoppas jag snart är redo...till dess får jag med längtan titta på bilarna som åker mot Eckerölinjen på mornarna...och sucka....

Idag lagade jag mig in till den stora staden igen.
Igen och igen, men jag var ju faktiskt dit förra veckan också, börjar bli riktigt bra på det här nu...bara det är ju en lättnad ;)

Jag började med att luncha med en god vän, det var trevligt, men lättnaden med lunchen var att slippa laga någon själv idag :)

Jag har länge funderat på att byta optiker eftersom min gamla inte gjort som jag velat och uppfört sig rätt konstigt mot mig.

Idag blev det gjort!

Lättnaden jag kände när den nya optikern lyssnade på mig och han (och hans maskin) såg mina nya fel på synen och tyckte jag behövde rätta till både det ena och det andra var stor. Så stor att jag fick tårar i ögonen :´)

Jag fick liksom lov att se bättre igen :)

En till lättnad var att jag hittade bågar nästan direkt, tack vare den goda personalen i affären!

Hon förstod mig också när jag sa så där i stora drag vad jag ville ha :)

Efter detta åkte jag iväg till Norrböle för att lämna returmaterial i massor. Bara att få ut dem ur huset var en lättnad. Att få hjälp med urlastningen ur bilen var en stor lättnad.

Vilken service den tjejen där ger och trevlig och glad är hon under tiden :)

Lite mathandling till på det, vilket kanske inte är en lättnad, men skönt att få gjort i alla fall :)

For sen hem till en mycket glad Hans och att veta att jag inte behöver åka hemifrån på flera dagar igen det är en himla lättnad :)

Jag börjar bli väldigt trött på smutkastning!

Personer som säger att de är emot mobbning osv kan ändå hålla på och smutkasta offentliga personer och även hela partier.

Är inte det mobbning?

Har inte ni gjort något dumt beslut?

Har inte ni själva gjort fel inom ert parti?

Är ni felfria?

Jag har stört mig på detta länge och även tänkt sätta ut giftiga kommentarer på fb, men är jag en bättre person då?

Orkar jag ta striden?

Nej, det gör jag inte...så jag har valt att dölja alla barnsliga påhopp så jag slipper se dem.

Men igår började bägaren verkligen bli full och idag har den runnit över!

Som de flesta läst och märkt så har Margaret Thatcher dött och enligt mig så ska man då få vila i frid.

Men icke, det skapades olika skämt och gräsligheter om henne.

Folk hatar henne och hon har gjort så mycket illa osv.

Jag erkänner att jag inte är insatt i hennes politik, men inte fasen kan hon ju ha gjort bara illa med tanke på hur många gånger hon blev åtevald eller??

Du kanske inte gillade henne och är glad att hon är död, men för tusan: Knip igen!
Låt henne få vila i frid!

Och när jag ändå är gång: Sluta med sandlådepolitiken och nedvärderingen av andras jobb!

Väx upp!

Jag har alltid varit en sådan som kommit i god tid till allting.

När jag kommer sent (eller prick i) så beror det på sådant som jag inte kunnat påverka eller så har jag tänkt fel när jag bestämt mig för när jag behöver åka.

Jag avskyr att komma sent, jag vill inte komma precis när jag måste vara på plats.

Jag vill inte ha bråttom, för då blir hela dagen förstörd.

Jag trodde det var vanligt att folk kom i tid till allt möjligt, men när jag senast var till min alternativvårdare började vi prata om det här.
Jag var i vanlig ordning för tidig, men inte så himla mycket tyckte jag.

Men hon hade lite glömt bort tiden så jag överraskade henne när jag kom och hon sa något om att hon borde ju ha lärt sig att jag alltid kommer för tidigt.

Jag frågade henne förvånat om det var bara jag av hennes klienter som kom för tidigt.

Och jo, det var det. Alla andra kommer precis på klockslaget eller en stund efter.

Är det verkligen så att jag är en utdöende art?

Sådana där som kommer i god tid?
Ur led är tiden eller?

I hela mitt liv har jag sjungit, högt och ljudligt oftast :)

Redan som liten sjöng jag massor och då gjorde jag allt för att överrösta alla andra också för jag ville att alla skulle se och höra mig.

Med åren har jag dämpat mig, men samtidigt har jag insett att min röst är säkrast när jag sjunger med hög volym och mycket kraft.

Eller så var det...numera är min röst svagare, det finns liksom ingen ork i den.

Jag har alltid varit en sådan som sjungit massor till låtar på radion, men när jag varit trött, deppad eller haft för mycket att tänka på så har jag automatiskt slutat sjunga.

Jag har knappt sjungit alls på ett år....bara nån enstaka rad här och där.

Det som däremot har utvecklats ännu mer är mitt soundtrack i min skalle.

Där snurrar det låtar som tusan!

Jag vaknar alltid med en låt på hjärnan och sen byter det låt nu och då.

Den ena låten är sämre än den andra, men ibland dyker det upp någon bättre variant också...och var jag får alla låtar från har jag ingen aning om. Det är en salig blandning av barnsånger, reklamlåtar, rocklåtar mm. Inget jag hör nånstans, de bara poppar upp ;)

Jag hoppas jag får igång sjungandet snart igen, för sång ger energi och energi behöver jag!

Och det där soundtracket i hjärnan kunde få ta nån paus nu och då!

Efter många om och men kom jag mig iväg till tandläkaren idag.

Min tandläkare och jag försökte få till den här tiden några veckor, sen gick hon på mammaledigt   

Nåja, hon har fått en vikarie och gav mig en tid till honom...som jag måste boka om pga av ett möte.

Så äntligen idag kunde jag åka dit. Jag hade tappat "något" som jag sa i telefonen åt tandsköterskan.

Det kunde vara bara en bit av en plomb eller så var det av tanden.

Jag hade tur, det var bara en bit plomb som hade lossnat, så han slipade till den och petade dit lite till plast.

Det tog ca 10 minuter!

Efter detta lämnade jag in två stora papperskassar till Emmaus och när jag ändå var på gården så passade jag på att åtgärda min akuta bokkris genom att gå in på antikvariatet :)

Sen in till själva centrum för att göra en bunt ärenden, det gick relativt fort idag. Inte så mycket folk och tjänstvilliga expediter underlättar en hel del.

Träffade även på några jag kände så det piggade upp min dag också :)

Sen lämnade jag gladeligen stan för att åka ut på  landet och handla.

Träffade på trevliga typer där också...fast då började jag bli så trött att jag mest var förvirrad. Hoppas jag sa något vettigt.

Så efter att ha lämnat landet och besökt den stora staden så kunde jag åka tillbaks till landet igen :)

Det var så skönt att komma hem till Hans, att ha fixat det som måste fixas och handlat hem mat så jag kan stanna här på landet i flera dagar igen :)

Hem ljuva hem!

Jag har fått vänja mig med en kropp som inte orkar med så mycket ansträning under det senaste året.

Jag har även fått vänja mig med att inte vara så vig och stark som jag varit van med.

Det är rätt jobbigt för en som KAN SJÄLV!

Nåja, det är bara att utmana kroppen lite i taget, ibland går det bra, ibland får jag lida för det jag gör.

Framför allt måste jag tänka på att vila emellan fast jag råkar ha lite extra energi en dag, inte göra för mycket på en gång.

Igår gav jag mig på att klippa kvistar.

Styrkan fanns inte riktigt, men jag fick av en hel del kvistar i alla fall :)

Jag var helt slut efteråt och musklerna i armarna skakade.

Förväntade mig värk idag och visst gör höger armen ont, men inte så farligt som jag befarade.

Frågan är nu om jag verkligen ska våga tro på det här nu?

Lika bra att ta det lite lugnt och prova lite mer och se hur det går :)