Igår åkte jag till en blomsterhandel för att köpa kondoleansblommor.

Jag sa inte först att det var kondoleansblommor så hon tänkte packa in dem i cellofan, men när jag nämnde vad jag skulle ha dem till så tog hon genast bort det.

De packade inte in sådana blommor i cellofan, det skulle vara skillnad på sorg och glädje.

Det fick mej att tänka att gränsen mellan sorg och glädje är tunn och skiljs åt bara av en bit genomskinligt plast....

Blommorna fick jag i alla fall med mej och jag besökte grannen som blev änka för ca en vecka sen. Hon blev glad över att jag kom. Vi pratade och grät i runt en timme. Kändes bra att finnas där för henne och jag sa att jag finns i fortsättningen också, bara att höra av sig.

Besökte även hennes dotter med man och gav en blomma åt dem också.

Blev överfallen av Axl som inte ville låta mej vara i fred alls, han verkar gilla mej den lilla toktaxen   

Jag har tänkt på mina grannar och deras sorg hela veckan och skickade en hälsning med ena barnbarnet förra helgen, men jag har inte lagat mej dit förrän igår.

Förra helgen var det så mycket folk som besökte dem och denna vecka har mina tider varit lite konstiga så det blev inte av förrän igår.

Det känns bra att visa sin omtanke och jag vet av egen erfarenhet att det är skönt med folk som visar att de inte är rädda för död och sorg.

Människor i sorg har inte pest eller nåt sånt, de behöver inte hanteras extra varsamt, var bara en medmänniska. En kram eller en klapp på axeln räcker långt om inte orden räcker till.

Och möter du en människa i sorg nånstans och inte vet vad du ska säga så räcker det bra med ett Hej!