Den här veckan vickar jag på dagis igen :)

Tänk att det kan vara så roligt och så tröttande på samma gång, det är inga lätt att inga var helt som man ska liksom.

Ja, nu menade jag den här envisa kroppen som aldrig blir som den ska, den där knoppen är ju som den är den ;)

Härligt att träffa "mina" dagisbarn igen.

Det känns så hemtamt att komma dit, jag har bara vickat på en av avdelningarna så det är kanske inte så konstigt att barnen känns som mina.

Jag kan namnen på några av barnen från de andra avdelningarna, men jag känner dem bara lite grann.

Idag blev jag involverad i en lek med några barn, jag blev utsedd till en häxa som på nätterna gjorde sönder en glasruta (som var viktig av nån anledning som jag missade).

Andra gången jag gjorde det åkte jag fast och blev fängslad under klätterställningen!

Jag blev riktigt upplivad av det här och är så himla glad för att jag är en person som fortfarande tycker om att leka.

Att jag sen inte skäms eller bryr mig en gnutta om vad folk tycker när jag gör det är ännu ett plus i kanten liksom :)

Bara att höra barnen skrattar så de kiknar när man går in i leken eller busar med dem är värt så himla mycket.

Åh "mina" barn, vad ni ger mig mycket här i livet :)