Jag är inte som alla andra, det vet alla ni som känner mej.

Jag har aldrig varit det, alltid varit lite udda liksom...gjort som jag velat och sällan rättat mej in i ledet.

Det funkar oftast, men alla kan inte förstå det och ta det...och då blir det fel...för dem, jag går vällan på som vanligt jag ;)

När det gäller det här med tvåsamhet måste jag ju också vara udda förstås.

De flesta människor vill ha nån att dela livet med...inte jag!

Nämen, suckar flera nu, det vill du ju egentligen, du har bara inte funnit den rätta!!

Nä, jag vill verkligen inte ha en man i mitt liv! Helt sanningsenligt alltså.

Jag får panik av bara tanken!

Jag har vart ensamstående med katt/er i X antal år nu, över 10 år.

Jag känner ingen längtan alls efter en karl.

Jag har aldrig varit sambo, har nån börjat prata förlovning eller friat så har jag stuckit, mina förhållanden har ofta vart korta, runt 3 månader. Det längsta varade i 4 år, men då var jag rejält uttråkad innan jag gick.

Jag är inte gjord för förhållanden, jag passar nog bäst ensam. Så nä, jag vill inte ha nån karl i mitt liv (annat än vänner då).

För att citera mej själv:

Om Han med stort H mot förmodan dyker upp så ska jag nog ta emot honom, men jag tänker baske mej inte söka efter honom!

Men jag hoppas han håller sig borta ;D