En längre tid har jag drömt en massa om mina föräldrar.

De är väldigt levande i mina drömmar och det känns som de aldrig har lämnat mig, det känns väldigt naturligt att de finns med mig igen liksom.

Jag tänker på dem alla dagar, saknar dem hela tiden, men minns numera dem med mer glädje än sorg.

Glädjen över att få ha haft dem i mitt liv.

Glada minnen poppar upp, det finns ju sämre minnen också, men de liksom sorteras bort :)

Hjärnan är praktisk på det viset ;)

Ibland kan jag ännu bli väldigt ledsen över att de inte finns här bredvid mig mera, men det går ju inte att göra något åt.

Jag vet inte varför jag just nu drömmer så mycket om dem.

Kanske de vill lämna ett meddelande?

Kanske de vill hjälpa mig på något sätt?

Men du mamma, den här drömmen i natt var faktiskt inte trevlig alls!

Gör om och gör bättre i natt tack!

Jag sa åt en person härom veckan att jag inte känner mig ensam.

Jag har min katt och jag har vänner, men utan föräldrar är man väldigt ensam ändå.

De har alltid funnits, de borde alltid finnas...de borde vara odödliga!

Saknar er båda massor!

Ni får gärna dyka upp i mina drömmar, men gör det då på ett bra sätt...annars känns det som jag blivit snuvad på konfekten (tryggheten) liksom!