I dagarna tre har jag vikarierat på dagis, det har varit en upplevelse och en utmaning.

Jag har aldrig jobbat på dagis tidigare, om jag inte räknar in att jag övade teater med ett gäng dagisbarn för något år sen.

Jag är ju inte direkt van att jobba nu och jag är definitivt inte van att vara ute en massa och första dagen blev det att gå ut hårt....bokstavligen.

Det hör till vanligheterna med att vara ute både på för- och eftermiddagen på dagis, men första dagen på vicket så gick vi även ut på skogspromenad...hoppsan så mycket frisk luft jag fick den dagen liksom :)
Och motion blev det ju på promenaden också...passen ute annars är rätt stillastående.

De andra två dagarna var det mer inneaktviteter så jag blev inte helt friskluftsförgiftad ;)

Det har varit riktigt skoj att vara på dagis, tänk vilka grejer ungar kan kläcka ur sig!

Jag har fnissat och skrattat flera gånger dessa dagar :)

Sen har de fått skratta åt mig när jag har gjort fel...och så har de undervisat mig hur jag borde ha gjort :)

Inte riktigt lätt att hänga med i alla rutiner och regler liksom, men ja, alltför mycket fel har jag inte gjort tror jag.

Jag har läst sagor, spelat spel, fått massage och ätit mat som någon annan har lagat.

Och jag har haft kaffepauser!!! Det vet jag inte när jag hade sist!!!

Jag har liksom inte jobbat på sådana ställen som har det på väldigt många år.

Måste dela med mig lite av barnens utlåtanden och sånt:

Dag 1:

Jag fick en hälsoundersökning: allt blod var kvar och jag stacks med en manick som skulle göra mig helt frisk (ja tack)

Dag 2:

Du luktar som ett pärontuggummi fick jag höra på morgonen....på eftermiddagen hade lukten gått över till rutten korv (måste nog byta deo eller något sånt).

Dag 3:

Hjälpte ett lite mindre barn från en annan avdelning som sa: - Vad är du för nånting? samtidigt som jag blev krusad över håret.

I kväll kan jag gå och lägga mig utan att rabbla namnen på barnen i ett försök att lära mig vem som heter vad...om det nu går :)

Jag inser att jag kommer att sakna dem, tänk så de liksom klistrar sig in i en på bara tre dagar...gullungar :)

Det verkar som jag gjorde något rätt under dessa dagar för både chefen och personalen sa att jag är välkommen tillbaks :)

Jag iddes inte skotta någon snö igår eftersom plogaren inte dök upp förrän vid 18-tiden och då var det kolmörkt.

Det är inte så stor mening att skotta förrän han varit förbi, då måste jag en gång till och ta bort plogvallarna.

När jag tittade ut genom köksfönstret i morse såg jag att det var plogat en bred gång nästan ända upp till huset.

Öh...va?

Hade plogaren gjort det?

Så har han aldrig gjort förut...men tack tack i så fall :)

För en stund sen gick jag ut för att skotta lite gångar till och ta bort snö från garageinfarten.

Fixade gångar vid huset och gick till garaget....eh...där var det redan plogat!

Nu tror jag inte på plogaren mera, han har sagt att han inte får rum med sitt schaktblad på min smala infart där.

Kan min snälla ex-granne ha varit hit i år igen?

Men när var han det i så fall?

Medans jag sov?

Oberoende är jag superglad för detta, jag behövde bara göra lite finputs här och där nu :)

Jag är inte mycket för överraskningar annars, men sådan här gillar jag :)

Tusen tack vem det nu än var :)

Jag såg att något försäkringsbolag (eller något sånt) hade en reklam om att man kan upptäcka de barn som kommer att råka illa ut redan i lågstadiet.

De som är ensamma eller störiga verkade de tycka var de man skulle hugga tag i...hm...

Man ändrar sig ju efterhand.

Den tysta kan mogna och bli helt annorlunda efterhand.

Precis som den som hörs och syns mest kan bli lugnare och mjukare.

Den duktiga med goda betyg kan plötsligt svänga helt och strunta helt i skolan.

Jag tror inte man kan märka sådant redan i lågstadiet, det är så mycket som spelar in innan någon spårar ur.

Eller så är det bara en tillfällighet, att vara på fel plats vid fel tillfälle och välja fel väg.

Däremot bör man ju som vuxen vara uppmärksam om något inte verkar okej och fråga och lyssna på barnen/ungdomarna.

Jag misstänker att många trodde jag skulle bli en värsting när jag blev stor.

Jag såg till att höras och synas, sa emot lärare man inte sa emot osv.

När jag blev lite äldre började jag bryta mot så många regler jag kunde, skolans och föräldrarnas.

Jag var inte en speciellt trevlig tonåring!

Det var nog inte många som hade hopp om mig, men ja, jag blev väl rätt ok i slutändan ändå va?

Jag är ju i alla fall snäll...oftast :)

Här har man vandrat omkring i lugn och ro, vilat sig och umgåtts med katten länge och väl.

Först hade jag ju sommar- och höstlov, men sen blev det vinter och arbetslöshet.

Det hände inte så mycket ändå...rätt lugnt och stilla på arbetsmarknaden liksom.

Så fick jag en förfrågan om att vikariera....idag fick jag en till sådan förfrågan....sen fick jag en till!

Plötsligt händer det!

Inte för att det är några stora och långa grejer, men det är någonting liksom :)

Det rör på sig...och jag får röra på mig...träffa lite folk...och tjäna nån euro eller så på kuppen.

Som vanligt i mitt liv så kommer allt på samma gång...och sen brukar det liksom ordna upp sig.

Hoppas det gör det den här gången också :)

Men jisses, det blev lite mycket på en gång...och vad ska Hans säga???

....men du måste inte vara spydisk och nedlåtande för det!

Har ni också träffat på sådana typer?

Sådana som alltid har rätt och måste se till att alla vet om det!

De har faktiskt rätt relativit ofta och det är ju bra om de rättar till sånt som blivit tokigt.

Det är en välgärning, men det är det spydiska som kan dyka upp samtidigt som jag vänder mig mot.

Även om du har rätt så måste du ju inte fördumma andra som inte förstått eller förvirrat till det lite.

Till på det så har de ofta anhängare, sådana som hjälper till i fördummandet och skrattar åt de stackare som inte förstått....öh alltså, vad är det med folk??

Är det faktiskt ett så stor nöje att driva med folk?

Förlöjliga dem för att du vet bättre?

Använd din kunskap på ett vettigt sätt!

Säg att nu bidde det nog lite fel, det är så här det är.

Det går faktiskt att säga sånt utan att vara nedlåtande.

Använd din kunskap till att hjälpa folk, inte stjälpa dem med spydigheter.

Och till er anhängare av bw:s vill jag bara säga:

Väx upp!

Det ni gör är att förstärka spydigheterna och plötsligt är vi inne på mobbning.

Är ni inte lite för stora för det?

En dag bad en lärare sina elever att skriva ner namnen på sina klasskompisar på ett papper.

De skulle sätta ett litet mellanrum mellan varje namn.

Sen bad hon dem tänka på det bästa de kunde säga om varje person och skriva ner det under namnet.

Det tog klassen resten av lektionen att göra det och när de skulle gå så lämnade de sina lappar till läraren.

På lördagen gjorde läraren en lista till varje elev där det stod vad dom andra hade skrivit om dem och på måndagen fick elverna sina listor.

Efter att ha läst lite så log eleverna och läraren hörde flera kommentarer:

Är det verkligen sant?

Jag visste inte att jag betydde så mycket för någon!

Att de gillar mig så mycket!

Uppgiften hade haft den effekt, hon hade önskat.

Eleverna var tillfreds med sig själva och varandra. Gruppen arbetade vidare.

Många år senare blev en av eleverna dödad i Vietnam och läraren deltog i begravningen.

Hon hade aldrig sett en militär död i en kista.

Han såg så fin och vuxen ut. Kyrkan var fylld med alla hans vänner och en efter en gick förbi kistan en sista gång.

Läraren var den sista, som välsignade den döde i kistan.

När hon står där, kommer en av soldaterna, som var med och bar kistan fram till henne. 'Var du Marks lärare?'

Hon nickade 'ja.' Sen sa han: 'Mark pratade mycket om dig'

Efter begravningen deltog de flesta av Marks tidigare klasskamrater i en sammankomst.

Marks mor och far var också där, de ville gärna prata med hans tidigare lärare.

'Vi vill gärna visa dig något' sa hans far, medan han tog plånboken ur sin ficka.

'De hittade det här på Mark, då han blev dödad. Vi tänkte att du kanske skulle känna igen det här'.

Medan han försiktigt vek ut två pappersbitar, papper som tydligen hade blivit tejpad ihop, pga. slitage alla gångerna det hade vikts ihop.

Läraren visste utan att se på papperet, att det var det samma papper, som hon hade skrivit alla de fina orden klasskompisarna hade sagt om Mark.

'Tack för att du gjorde det här' sa Marks mor. 'Som du kan se, så var det värdefullt för Mark.'

Marks kompisar samlades omkring henne, Charlie log och sa, 'jag har också kvar min lista, den ligger överst på skrivbordet hemma.'

Chucks fru sa, 'Chuck ville ha det i vårt bröllopsalbum'

'Jag har också kvar mitt, det är i min dagbok' sa Marilyn.

Sen tog Vicky, en annan klasskompis, fram sin plånbok och visade sin lista för gruppen, och sa stolt.

'Jag har det alltid med mig, jag tror att vi alla har kvar vår lista.'

Då satte sig läraren sig ner och grät. Hon grät för Mark och alla hans vänner som aldrig skulle få se honom igen.

De flesta människor i dag uppför sig, som att dom har glömt att livet en dag tar slut. Ingen av oss vet, när den dagen kommer. Så var snäll, berätta för dem du sätter pris på och tycker om, att de är speciella och viktiga. Berätta det före det är för sent.

Kom ihåg, du skördar det du sår. Kom ihåg att du betyder något för någon!

Denna gång firade jag in nyåret lite mer än jag brukar göra.

Jag åkte iväg med Ann och hennes man för att äta nyårsbuffé på Eckerölinjen.

Vi träffades i Eckerö och hoppade på 13.30-turen

Vi åt buffé direkt och himlars va god mat det var, både den kalla och varma maten var mycket god.

Sen ska vi inte tala om efterrättsbordet, hå hå ja ja va där fanns choklad :)

Blev tvungen att välja bort en del mot min vilja, men det fanns inte rum för allt i magen mera.

Jag har aldrig blivit missnöjd med någon buffé på Eckerölinjen tidigare, men denna var nog den godaste jag nånsin ätit där.

Hoppas de gör denna buffé till en tradition, för detta gör jag gärna om :)

Gärna med det trevliga sällskapet nästa gång igen då :)

Efter buffén däste vi lite här och var, mätta, trötta och nöjda.

Svenska sidan visade sig från sin bästa sida:

Skönt att komma hem relativt tidigt och få träffa Hans igen...en liten stund, sen började det smälla som tusan i byn...långt före 12-slaget :(

Blev lugnt ca 1½ timme sen, Hans hann in och få i sig mat och tröstas lite av mig.

Han är nämligen livrädd för smällandet :(

Han rusar ut med full panik i blicken och jag lider så med honom :(

Jag har inget emot nyårsfyrverkerier, men skulle föredra att det smälls bara precis runt 12-slaget, det skulle vara mycket snällare mot Hans och alla andra djur.

Det smällde i vanlig ordning massor här runt mig, det känns lite som de tävlar mot varandra här i byarna.

Ca en halvtimme efter det slutat smälla lyckades jag locka in Hans.

En mycket skärrad kisse som hela tiden lyssnade efter fler smällar, när han äntligen kom till ro sov han den utmattades sömn, tungt att vara kisse på nyår!

Nu hoppas jag det här nya året blir ett bra år, det förra har inte varit så mycket att hänga i julgranen för min del!

Gott Nytt År på er!