Igår var det massor med bilder på facebook med folk som var ute på isen.

Is gör mig rädd, jag fick kalla kårar av bilderna.

När jag var barn så skrinnade vi både här och där och skulle man ta sig till mormor och morfar på vintern så var det över isen som gällde.

Jag vet inte när jag började bli rädd för is, jag tror det kom sakta men säkert.

Jag minns en episod när pappa körde bil över till mormor och morfar på isen, på vägen tillbaks var mormor och två andra damer med. Jag satt i bakluckan på vår farmare.

Plötsligt sjunker bilen ner en bit, jag minns obehaget och rädslan som följde.

Tack å lov var det "bara" dubbelis, vi hade gått igenom en tunnare is ovanpå den tjockare och mer hållbarare.

Det kanske var där det började, jag vet inte, minns inte ens hur vi kom därifrån, kanske det bara var att köra vidare, men min och damernas rädsla minns jag.

En vinter fraktade pappa stock över isen i många omgångar, det var rejält tjock is denna vinter.

Sista lasset var bärgat och det var en strålande vacker dag så pappa valde att köra en längre sträcka på isen istället för att köra landsvägen hem.

Det borde han inte ha gjort, isen var som sagt tjock, men på ett ställe var det strömt och isen lär gå där ca 2 veckor före all annan is.

Det visste inte pappa och det blev hans död.

Efter det är jag ännu räddare för is.

Så snälla ni som vistas ute på isen, var försiktiga, var aldrig ensamma där ute och ha isdubbar med er!