Igår gnällde jag som tusan om min orkeslöshet här på bloggen.

Det har varit jobbiga veckor så det kändes befogat få det ur mig.

Som jag sa till min alternativvårdare: Det är ju sin sak att man inte orkar diska, men när man inte orkar göra saker man vill göra och som är roliga då är det något som är väldigt fel!

Jag var såg glad över att jag hittade lite energi igår och fick lite gjort.

Visst gjorde det ont i kroppen och visst behövde jag vila, men jag blev inte lika orkeslös som tidigare :)

Jag oroade mig lite för hur det skulle bli idag, men döm av min förvåning när jag hittade lite energi idag också!

Jag har varit ut och tagit av det värsta av fönstren (ja, fyra av dem, farstun fick vara).

Jag vet inte när jag tvättade fönstren på utsidan sist så det behövdes.

Att jag sen inte hade så himla bra fönsterskrapa är en helt annan sak...det kunde liksom inte bli sämre ;)

Insidan kvar nu då, men jag måste nog ta paus först.

Redan detta ger mig hopp i ljuset (tror solen inspirerade mig till detta nypåhittade uttryck), men även en annan sak.

Jag har börjat prata för mig själv igen och till på det sjunger jag trudilutter lite nu och då.

Jag visste inte om att detta varit borta eller jo, sjungandet har det varit uruselt med sen jag blev sjuk, men jag har inte tänkt på att jag slutat prata för mig själv.

Det finns liksom hopp i ljuset trots allt :)

Om jag hade förstått hur dåligt med ork man kan få så skulle jag varit mycket mer tacksam för det jag hade tidigare.

Även under de tröttaste dagarna för så där en 2-3 år sen var de pigga mot de tröttaste nu.

Det är inte bara det att jag är trött, jag är helt slut och helt utan energi när det är som värst.

Det är med knapp nöd att Hans får mat liksom.

Vilar, sover, hänger på fb...livet...hm...

Jag antar att min kropp just nu försöker jobba sig friskare, det brukar vara så när man får alternativvård, men tusan så segt det är när man är nästan helt orkeslös.

Det är liksom en prestation att hämta posten, visserligen har jag en längre sträcka till postlådan, men inte så lång att jag behöver bli helt slut av det.

Nåja, idag kändes det lite bättre så jag tog mig äntligen efter ved och tog även aska ur spisen.

Dog lite emellan, vilade och åt lunch och nu har jag plockat in rentvättade kläder i garderoben!

Det är en klar bedrift, för det var nog månader sen sist :)

Högen var megastor och det skulle inte gått att få dit mera tvätt så nu var det ett måste.

Men nu är jag slut igen, armarna värker speciellt den bråkiga högra, den har nog fått för många "tunga" lyft idag den.

Äsch, kom på att jag inte travat in veden vid spisen ännu....mer att göra...med orken på tork!

Jag åkte in till tandläkaren sent på eftermiddagen igår, jag hade tappat en plomb.

Tandläkaren tittade och blåste ur, jag väntade bara på att han skulle fråga om jag ville ha bedövning eller inte, men han frågade ingenting.

Han sköljde, blåste ur, satt i någon medicin eller nåt sånt, petade i en ny plomb och och sen var det klart.

Inte ett enda tag med någon borr! Bara lite putsning efter plomben var ditsatt.

Jag fick beröm för att jag kom så fort efter plomben hade lossnat, det syndes ingen karies eller något, det var liksom bara så där enkelt.

Det var en mycket liten plomb så jag antar att det underlättade.

Det gick fort och smärtfritt :)

Och inte blev det så dyrt heller, ibland har till och med jag tur liksom :)

Handlade lite på vägen hem och träffade en hel del känt folk också :)
Blev lite socialiserad igen :)
Idag planerar jag att vara osocial igen, kan ju bryta min vana alla dagar ;)

Sitt förflutna kommer man inte ifrån, det som är gjort är gjort.

Man kan välja att glömma bort sådant som inte känns så viktigt och sånt som man inte vill minnas.

Sen finns det sådant man vill minnas för evigt också.

Igår poppade ett minne från det förflutna upp som kunde fått varit bortglömt.

Jag fick ett mess från ett ex, ett ex jag inte pratat med sen jag gick.

Ett ex som jag sett någon enstaka gång och inte längtat tillbaks till.

Ex:et tyckte tydligen att vi borde ha kontakt...det tyckte inte jag.

Jag blev lite förskräckt av dessa mess.

Varför hörde han av sig? Varför nu? Vad ville han?

Han ville tydligen komma på fika....

Jag trodde han hade familj ännu, men de har tydligen skilt sig för runt ett år sen.

Men ändå? Vad hade jag med det att göra?

Jag kämpade verkligen för att få den här killen när det begav sig.

Kan ju säga att Sabina fanns på den tiden....så länge sen är det...

Jag tyckte jag behövde honom tydligen, han var rysligt snygg.

Och jag fick honom och insåg efter ett tag att jag inte var en gnutta kär i honom, han var liksom bara snygg.

Fy sjutton att jag varit så ytlig :(

Så jag upplyste honom om i telefon att det var slut.

Han tog det inte bra, han var mitt inne i förälskelsen och tog inte ett nej för ett nej.

Han tjatade en hel del och slutade inte förrän jag fräste några inte så välvalda ord åt honom och smällde fast min dörr mitt framför ögonen på honom.

Jag förstår verkligen inte hur han vill ha kontakt med mig igen.

Själv skulle jag sky en sådan person som pesten och gömma undan det minnet långt, långt bort.

Nu blev jag tvungen att snoppa av honom igen, det kändes inte alls bra, men det var tvunget!

Här ska ingen komma och spöka!

Jag går ut i solskenet för att äntligen byta ut myggnätet i sovrumsfönstret mot ytterfönstret.
Har just börjat ta loss myggnätet när jag hör ett hjärtskärande skrik.

Jag rusar (nåja) upp mot skogen där det hörs ifrån.

Ropar oroligt på Hans när jag hör att skriket försvinner uppåt skogen.

Jag ser hemska bilder framför mig och skriken slutar....ropar desperat på Hans.

Då kommer han lunkande på skogsvägen...med en vit hårtofs fast i ena klon och lite blod på örat.
Tror bestämt att den vita, lurviga grannkatten hade varit på besök.

Det var tydligen inte populärt den här gången heller och han jagades hem efter lite tassgemäng.

Hå hå ja ja, va rädd jag blev...igen...inte lätt det här med katt alla gånger!

Med hjärtat fortfarande i halsgropen och en spanande katt i närheten lyckas jag i alla fall få i ytterfönstret.

Tror vi båda behöver vila nu, pust!

Igår var jag till min alternativvårdare, vilket behövdes.

Fick mig en rejäl behandling och var rätt trött i mössan (fast jag inte ens hade någon mössa på mig) när jag åkte därifrån.

Jag borde verkligen ha ätit något innan jag åkte och handlade, men jag var för trött för att tänka så klart.

Jag var sur och grinig genom hela första delen av affären, alla stod i vägen, kom för nära och stressade i kapp mig osv. Till på det ramlade det grejer var jag än var och fingrade så det var liksom inte min dag...suck...

Men det hamnade en hel del i vagnen, sånt jag behövde, sånt jag kom på att jag behövde (julkortsmaterial) och sånt som mitt låga blodsocker tydligen behövde.

Plötsligt dök det upp en människa jag inte träffat på länge och som vanligt kom frågan:

- Vad gör du nu för tiden?

När jag inte är så där trött och hungrig brukar jag lyckas tänka ut ett svar som inte gör så det kommer en massa följdfrågor, men då svarade jag: - Inte ett skit!

Detta resulterade i att jag blev tvungen att förklara min situation och varför jag tagit en paus.

Folk brukar nöja sig med det tack å lov, men så var inte fallet med denna person....

Det blev en lång föreläsning om vad jag skulle göra, vilka sorters alternativvård som var bäst (trots att jag sagt att jag får hjälp från alternativvården), vilka medel man ska äta (som jag hört att är fejk och fubb) och till sist rekommenderades LCHF.

- Eh, sa jag, det har jag aldrig hört att skulle hjälpa mot det borrelia ställt till med.

- Nej, men...öh...så du...öh...börjar må...öh...bättre, säger BW:n och slår en lång blick ner i min vagn.

Här kände jag att det var bäst att gå....*fräs*...det finns måtta på hurdana utbrott man kan undslippa sig bland folk! Det kändes som hela den där föreläsningen gick ut på att personen ville säga att jag borde göra något åt min övervikt och sen skulle nog allt bli bra *morr*

Alla dessa "goda" råd blev väldigt dyra för mig igår, det förstörde helt det lilla som var kvar av mitt sinneslugn.

Memo till mig själv: Ät innan du handlar nästa gång, man vet aldrig när man springer på en besserwisser!

Här på bloggen så visas bloggar jag skrev på samma dag, men för ett eller två år sen.

När jag läser dem så inser jag när jag började bli sjuk.

Det är ungefär två år sen det började.

I dagens blogg för två år sen berättar jag om förkylningskrämpor som kommer och går och om ledvärk som flyttar på sig osv.

I tidigare bloggar från det året har jag sett hur trött jag blivit och hur svårt jag haft att sova.

I bloggen idag för två år sen kommenterade M med: Borrelia?

Och jag svarade: Lite kanske (eller något sånt)

Om jag bara hade lyssnat, vetat och förstått...då kunde jag ha stoppat detta lidande (om jag nu hade fått någon läkare att gå med på att ta ett borreliaprov på mig dvs) lite mer i sin linda.

Det värsta är att jag fortfarande har krämporna kvar + ett gäng till som dök upp senare.

Men ja, idag är en dålig dag och då blir jag lite extra gnällig...för jag inser nog att jag har blivit bättre när jag tänker efter lite.

Men tänk om jag insett i tid....

Jag har varit mer eller mindre däckad i två dagar igen nu, fått små saker gjorda, men en hel del har blivit liggande i väntan på energi.

En av sakerna jag skjutit upp är att åka till gravarna och fixa fint inför allhelgona.

Jag köpte gravprydnader i tisdags, de förvaras nästan alltid ute och jag stod där utan för blomaffären och valde dem ute i spöregnet.

Det var rätt meningslöst att jag hade fönat lite volym i mitt hår kan jag säga...hm...

Men jag har i alla fall aldrig valt gravprydnader så fort förut :)

Idag lagade jag mig iväg till kyrkogården, tog bort gamla, vissna blommor, satte dit prydnader och granris.

Sen satte jag dit lyktorna och tände ljus och sände en extra tanke till mina kära i himlen.

Känns alltid bra när det är gjort och skönt att jag orkade idag eftersom allhelgona är imorgon.

Tände även ett ljus på Misus grav när jag kom hem.

Halloween var det igår, jag tycker det är lite synd att den nästan alltid krockar med allhelgona.

Det finns folk som tar illa upp för Halloweenfirande på allhelgona och det är synd att det inte är någon vecka emellan dem i alla fall.

Jag köpte ingen pumpa för att karva till, men hade apelsiner hemma så jag gjorde en minivariant istället.

I ett tidigt skede av urgröpandet av apelsinen upptäckte jag att de är rejält saftiga nu, om inte annat så märktes det på min apelsinsafts indränkta tröja ;)

Egentligen är Halloweenfirandet över, men delar ändå med mig av en bild på min "pumpa".

Jag fick lov att ta av locket efter en kort stund eftersom det började lukta bränd apelsin :)