Jag klagade ju tidigare på ett spöke från det förflutna hade hört av sig, det kändes onödigt och var väldigt oväntat, men det finns röster från förr man gärna hör :)

Det var väl inte direkt en röst jag hörde utan jag fick ett brev igår.

Ett riktigt brev på posten, sånt där i kuvert och med frimärken på :)

Det var från min bästa vän eller ja, hon var min bästa vän när vi var små.

Det var nog jag som ropade på henne först nu, jag skickade ett vykort åt henne för ett tag sen.

Jag kände att vi behövde ha lite kontakt igen (många år sen sist).

Det var antagligen min intuition som fick mig att skicka kortet, för det har hänt lite väl mycket jobbigt i hennes liv.

Jag föddes i Stockholm, mina åländska föräldrar hade som så många andra åkt över pölen för att hitta jobb.

De gifte sig där och blev de kvar i många år och efter många om och men dök jag upp.

Vi bodde högst upp i ett trevåningshus och i lägenheten mitt emot bodde det tre flickor med sina föräldrar.

Den yngsta av dem var lika gammal som mig och som treåringar upptäckte vi varandra, stod och kikade blygt på varandra över trapphuset.

Det resulterade i en kär vänskap, vi blev bästa vänner :)

När mina föräldrar fick den goda idén att flytta tillbaks till Åland när jag fyllde 7 år blev det ju lite jobbigt.

Vi var vana att ses alla dagar och det gick ju inte mera.

Men vi skrev massor med brev och hälsade på varandra på loven.

Vi var bästa vänner upp i tonåren, men nånstans där rann det ut i sanden.

Vänner var vi och är fortfarande, men vi hörs mycket sällan.

De senaste åren har vi knappt hörts alls så detta brev kändes bra att få, trots att livet är tungt.

Jag behövde denna röst från förr och det känns som hon behövde min med och nu hoppas jag vi fortsätter höras av framöver.