Jag går ut i solskenet för att äntligen byta ut myggnätet i sovrumsfönstret mot ytterfönstret.
Har just börjat ta loss myggnätet när jag hör ett hjärtskärande skrik.

Jag rusar (nåja) upp mot skogen där det hörs ifrån.

Ropar oroligt på Hans när jag hör att skriket försvinner uppåt skogen.

Jag ser hemska bilder framför mig och skriken slutar....ropar desperat på Hans.

Då kommer han lunkande på skogsvägen...med en vit hårtofs fast i ena klon och lite blod på örat.
Tror bestämt att den vita, lurviga grannkatten hade varit på besök.

Det var tydligen inte populärt den här gången heller och han jagades hem efter lite tassgemäng.

Hå hå ja ja, va rädd jag blev...igen...inte lätt det här med katt alla gånger!

Med hjärtat fortfarande i halsgropen och en spanande katt i närheten lyckas jag i alla fall få i ytterfönstret.

Tror vi båda behöver vila nu, pust!