Jag brukar se på Masterchef och blir illa till mods varje gång de ska dela upp sig i lag.

Det blir ju alltid någon som blir vald sist och nästsist och jag riktigt känner hur ont det gör i dem :(

Minnet går direkt tillbaks till skolgymnastiken när detta var mitt öde...så gott som alla gånger :(

Sport och jag har aldrig varit kompisar, jag har aldrig varit bra på någon sport och aldrig gillat någon heller.

Detta även innan övervikten tog tag i mig alltså!

Inte blev man ju mera intresserad av att ständigt stå där sist eller nästsist...som den som togs in i laget för att alla måste vara med :(

Nej fy sjutton!

Ska det väljas lag så tycker jag man kan ha tex lappar med en 1:a och en 2:a på och sen hamnar man på det laget som har samma nummer helt enkelt!

Allt annat gör ont, känns orättvist och onödigt, ingen vill känna sig bortvald!

Som jag tidigare berättat så ränner Hans ute större delen av nätterna just nu, men det finns undagtag.

I natt började det regna, Hans är inte överdrivet förtjust i regn, men i natt var han ute ändå.

Plötsligt vaknar jag av ett uppfodrande mjau!

Lyfte upp täcket så han kunde krypa nära och tätt intill mig...och fick en våtchock!

Katten var dyngsur och så även jag efter någon sekund!

Så fort han torkat av sig på mig och tvättat sig lite så försvann han ut igen.

Proceduren upprepades någon gång under tidig morgontimme, fast nu räckte det med att han blötte upp mig och tvättade sig...han gick inte ut igen, kanske för att att han nu fick en massa kel och mys också :)

Inte är det ju så där jätteskoj att bli uppblött när man vill sova, men det är väldigt mysigt att ha honom nära och tätt intill.

Man får ta det onda (eller blöta) med det goda :)

Jag har i veckan sett på en dokumentärserie som heter "Katie & Friends" och blir helt förstörd över hur folk kan vara mot andra!

Denna serie handlar om människor som på olika sätt blivit vanställda, de flesta i ansiktet så det alltid syns.

Katie själv fick syra kastad på sig, hur fasen kan man göra så mot en annan människa???

Hon har startat en organisation för att hjälpa andra drabbade att våga ta sig ut.

Vännerna har hon träffat genom organisationen och de har vanställts av olika sjukdomar eller bränt sig osv.

Orsaken till att de inte vågar ta sig ut är andra människor!

Folk stirrar, säger glåpord och gör dem illa.

Jag förstår att man hajar till när man ser en människa som ser mycket annorlunda ut, men att man ställer sig och stirrar??? Barn gör det väl för att de inte förstår, men vuxna???

Men inte nog med det, de skriker även glåpord och hemskheter åt dem.

Som om inte det skulle vara nog så berättade flera av dem att de blivit spottade på och till och med slagna!

För hur de ser ut??

Av vuxna människor???

Jag förstår inte....

http://www.katiepiperfoundation.org.uk/

Så var det färdigfyllt för i år igen då (igår).

Gick bra att fylla 25, nästa år tar vi det igen ;)

Skönt när folk förstår och respekterar att jag inte vill firas någge mycket, men jag blir glad över kort på posten, mess och grattisar på facebook.

För mig räcker det så, får lite varmt och hjärtat och blir fånigt glad över det, men mer behöver jag inte.

Jag vill inte ha kaffekalas och sånt, vill bara vara för mig själv...eller hemma med Hans då :)

Lugnt och stillsamt liksom :)

Jag förstår faktiskt inte att folk orkar hålla på med sånt i vuxen ålder, jag gav upp sånt för många år sen. Fast det är klart, jag har ju ingen annan familj än Hans och han gillar inte kaffe och kakor ;)

Men ja, jag saknar fortfarande när mamma kom och ställde sig utanför mitt sovrumsfönster på födelsedagsmorgonen och sjöng "Ja må hon leva" för mig.

När sömniga jag sen gick öppnade dörren så överräckte hon en bukett med stora blåklockor.

Åh vad det var mysigt, men den tiden är ju förbi för många år sen.

Jag tror nog mamma sjunger för mig och plockar blåklockor åt mig där uppe i himlen ännu, det är bara jag som inte kan höra och se....men jag kan föreställa mig det och det får räcka :)

Förresten kan hon sjunga och plocka blommor åt morfar där uppe i himlen, han och jag fyllde år på samma dag.

En dag ska vi fira tillsammans igen morfar!

I mina drömmars värld är det ofta full action!

Detta i bästa deckarstil (jag som inte ens gillar deckare någge vidare).

Det är biljakter, springande, skjutande och lurande i full fart.

I natt var jag där igen, mitt i en deckare...eller egentligen som observatör.

En man (huvudpersonen) satt i en sjaskig lägenhet med en cigarr i mungipan.

En annan mansperson dök upp som tydligt hörde till maffian eller något liknande.

Denna person ville anlita mannen för något uppdrag, för att han är bäst på sådant.

Mannen var tveksam och förhalade beslutet fast han egentligen visste att han inte hade något val.

Plötsligt hördes det tumult i lägenheten bredvid.

De gick båda ut med dragna pistoler.

Ut ur den andra lägenheten kommer en man och ropar på hjälp. Maffiasnubben går in med dragen pistol.

Min huvudperson tittar in i lägenheten från dörröppningen på något som verkar vara ett rökmoln, anar oråd och rusar tillbaks till sin lägenhet.

Där söker han en väg ut, kollar ut och inser att han är väldigt högt upp och det finns inga balkonger eller liknande.

Detta brukar han lösa, men idag orkar han inte. Han ser ner på sin trötta kropp, underskjortan han har på sig är solkig, magen putar ut och cigarrstumpen i mungipan har slocknat.

Idag gör han inte som han brukar, han känner att han inte orkar rymma mera.

Han stannade

Det är full fart på nätterna för Hans just nu eller det är i alla fall vad jag tror.

Igår morse kom han inrusande i full fart, rakt på matskålen och åt upp det som fanns kvar där.

Sen bar det raka spåret till hans korg, han hälsade inte ens på mig och han somnade nog på fem röda!

Han märkte inte att jag fixade frukost åt mig någon timme senare, han bara sov.

Några timmar efter vanlig frukosttid för honom så släpade han sig upp...åt och sen la han sig på soffan och sov  resten av dagen.

I natt måste det varit lite lugnare för han har tiggt mat till och från sen han kom in.

Denna morgon kom han däremot in och var full med små kardborrar och även lite gröna frön, så jag visste vad jag hade att göra liksom.

Dagtid gör han inte mycket, sover mest inne, det är svalare inne än ute och han har ju en väldigt tjock päls.

Inte undra på att han är ute och ränner på nätterna istället, det är väl även då det mesta händer i ett kattliv :)

....varit och simmat idag   

Det går inte att med ord beskriva vilken lycka det är för en säl som jag att äntligen våga sig i sjön efter ca 2 års bortvaro från havet   

Jag har inte vågat tidigare, inte för att jag plötsligt blivit badkruka, utan för att mina ben sagt stopp och belägg efter minsta lilla fotdopp i havet.

De varnade nog lite idag också, men inte tillräckligt mycket nu när jag hade bestämt mig för att jag skulle i, det fick liksom bära eller brista.

Det brast inte!

Det var helt underbart, jag njöt som fisken i vattnet :)

Jag ville inte gå upp, men det sunda förnuftet sa mig att jag kanske skulle vara lite försiktig, så jag gick upp lite mot min vilja.

Det var i alla fall härligt så länge det varade och jag hoppas det kommer nån till sån här dag som jag är i paradiset (där har jag varit idag alltså) och kan simma igen.

Älskar det :)

Visst känner jag av att jag varit i sjön, men det var så värt det :)

I paradiset träffar jag bara folk när jag vill och det är enda stället där jag kan ses i sådana här:

Så "njut" nu, det är enda gången ni får se sådana här hemskheter på mig!

Igår började jag se klara förbättringar med Hans tass, han stödde bra på den igen :)

Däremot hade en viss liten katt kommit på att det är rätt mysigt att bli lyft och serverad, så ibland började han halta när jag såg på honom ;) Och väntade på att jag skulle lyfta ner honom och så...de kan de där kattorna.

Idag eller jag ska väl säga i natt så vaknade jag efter bara några timmars sömn och då kom Hans in. Nu verkar han gå helt okej på tassen igen och han var bara in och åt lite och nu är han ute igen. Så skönt att de har bra läkkött de där kissorna.

Synd att man inte har det själv....suck....

Var och åt till Vikingabyn med A igår, sen åt vi mjukglass vid macken i Godby.

När vi satt där så sa jag att jag borde åka till Mattssons och köpa en stekpanna. Döm av min förvåning när A säger att hon skulle borda åka dit i samma ärende!

Så eftersom vi hade ärende så åkte vi dit, vi hittade en del annat vi behövde och höll på glömde bort att kolla på stekpannor, men någon (tror baske mig det var jag) fick en ljus idé och vi lyckades båda köpa stekpannor åt oss.

Min är blå :)

Hoppas den steker fint också ;)

Nämen jaha, om jag skulle ta och sova lite igen nu då...måste bli ändring på detta dåliga sovande snart!

Min kropp behöver läka ännu, kanske den kunde börja förstå att god sömn är helande!