Jag har tidigare berättat att jag är en sån som man berättar saker för.

Jag har fått hört både det ena och det andra under åren, flera saker jag inte egentligen har velat veta, men som personen behövt få ur sig.

Det här gör att jag vet många hemligheter, många av dem har jag aldrig yppat åt någon annan.

De ligger begravda hos mig och jag försöker att inte tänka på dem (just för att många av dem är väldigt jobbiga).

Jag konstaterade för någon vecka sen när jag pratade med en vän att jag för alltid håller hemligheter, oberoende vad som händer.

Jag har flera gånger under mitt liv blivit sviken och sårad av "vänner" och arbets"kamrater".

De har plötsligt svängt mig ryggen, pratat skit om mig och på ett eller annat sätt gjort mig illa.

Tanken har då slagit mig att hur vågar du göra så här mot mig med tanke på vad jag vet om dig??

Jag skulle ju kunna använda det emot dem, hämnas genom att skvallra runt vad jag vet.

Men näe, jag säger ingenting....jag är ju snäll jag, även mot dem som egentligen inte förtjänar det.

Visst kan jag slänga ur mig hårda ord och irritationer över sådana typer och jag kommer aldrig att förlåta flera av dessa, men hemligheterna stannar hos mig...på gott och ont!

  Har någon sagt en hemlighet, om någonting som ingen vet och jag lovat hålla tyst,

säger munnen ej ett knyst