...att jag aldrig någonsin kommit ens i närheten av att gifta mig!

Stackars karl liksom....

Risken har alltid varit minimal, jag är inte direkt känd för långa förhållanden och bästa sättet att bli av med mig verkar vara att fria.

Det har hänt två gånger (åt helsike för tidigt med tanke på mina korta förhållanden alltså) och båda gångerna stack jag väldigt fort efteråt. Jag hade liksom inga tid mera sen ;)

Och hur började jag tänka på giftemål nu då?

Jo, jag såg en bild på en vacker brudfrisyr och tänkte hur sorgligt det skulle kännas om jag gifte mig när min mamma inte kan kamma min brudfrisyr :´(

Åh hon skulle gjort det så fint, hon som kunde mitt hår så bra och var en himla bra frisör över huvud taget.

Om jag sedan tänker ännu ett steg längre så skulle det var en stor sorg att min pappa inte kunde föra mig till altaret :´(

Jag skulle inte gråta bara lyckotårar på det bröllopet inte :(

Så det är nog en himla tur att jag inte har några tankar på att gifta mig!