Oj oj vad detta år har sniglat fram.

Sniglat fram och varit fyllt av smärta och trötthet.

Idag för ett år sen vaknade jag ännu en morgon av att det gjorde gräsligt ont i min käke och till på det hade jag ju "ögoninflamation".

Pga främst det sistnämnda så beställde jag tid till läkare, ville ju inte smitta några barn som passerade mig på jobbet.

Men ja oj så jag bedrog mig, det var ju ansiktsförlamning jag hade och det pga att jag gått med borrelia i många år antagligen.

Det var gräsligt att ha ansiktförlamning, men ändå är jag glad att jag fick den annars skulle jag väl vara död nu.

Jag har ännu problem av ansiktsförlamningen, ögonlocket är ännu inte som det ska, det hänger inte riktigt med liksom. Jag har ännu ömt i skelettet och musklerna i höger sida av ansiktet.

Mycket av detta år har jag glömt bort, min hjärna har gått på sparlåga och minnet var ingen höjdare den första tiden. Jag glömde helt simpa saker och även enkla ord! Jag skrev upp allt!

En hel del saker har jag valt att glömma bort, tex har jag satt en parentes runt sommaren. Inte för att den var  mycket att hurra om vädermässigt, men att jag inte simmade en enda gång är skam på torra land...och det var ju där jag satt, på torra land utan att våga gå i vattnet.

Mina leder sved av tanken och jag visste inte om jag skulle klara av att ta mig upp igen.

"Inte lätt för en som är som en säl i vanliga fall" som min sverigemoster sa.

Rejält ont har haft och det har jag ännu. Jag känner fortfarande av ifall jag gör eller går och står "för mycket".

Det hugger i kroppen och den vandrande värken i lederna är kvar.

Jag försökte börja träna mina axlar med hantlar igen, men det var för tidigt märkte jag fort.

Jag får ta träningen i vardagsmotionen ännu.

Jag har varit så trött att jag inte vetat vart jag skulle ta vägen.

Tröttheten är förlamande och har gjort att jag inte orkat med mer än jobbet, vilket gjort att mitt hem sett ut som ett bombnedslag mest hela tiden. Städning har inte legat på viktighetslistan liksom.

Jag är fortfarande trött, men oftast inte lika förlamande.

Så ja, det har varit ett gräsligt år och ännu kämpar jag med det som borrelian ställt till med i min kropp.

Det går sakta framåt, men det går jättelångsamt.

Jag fick ett rejält bakslag för någon månad sen och då blev jag helt förskräckt, jag trodde det bara skulle gå mot bättring nu!

Men ja, när jag pratade med andra drabbade så nickade de igenkännande när jag berättade om bakslaget.

Jag hoppas det går bara framåt nu, men kommer ett bakslag nu så är jag i alla fall beredd.

Den här långa semestern jag har nu är något väldigt välbehövlig.

Jag kan vila när jag behöver och det resulterar i att jag faktiskt får saker jag inte vågat mig på eller orkat tidigare gjorda.

Jag får ibland så mycket energi att jag måste säga åt mig själv att lugna ner mig och vila emellan, vet ju att jag får lida för det efteråt annars.

Till slut får jag konstatera att det varit ett gräsligt år, men att det finns hopp om bättring...även fast det går lite väl långsamt för en rastlös själ som min.

Men ännu finns det liv och finns det liv så finns det hopp :)