Igår vaknade jag med lite ont i huvudet, men jag tolkade det som en rest från halvmigränen jag hade haft dagen före. Alltså ignorerade jag den och försökte inte alls mota den i grind.

Det var en dum plan, mycket dum plan.

Plötsligt slog huvuvärken till med sådan kraft att jag nästan kröp till sängen.

Där låg jag och kved bra länge tills jag barmhärtigt nog somnade. Sov i många timmar.

Hade lika ont när jag vaknade, kände att det bråkade i axlarna en del så jag la mig på spikmattan och somnade igen efter ett tag.

När jag vaknade igen var klockan runt 16, då hade det släppt någorlunda och jag klarade av att vara uppe.

Jag hade inte ätit något annat än frukost så jag var rejält darrig.

Kvällen blev väldigt lugn (som om den skulle varit något annat annars då) och jag lyckades faktiskt somna igen sen och sov relativt många timmar.

Det var ju ett strålande väder igår och det sov ju jag bort (man väljer sina dagar, suck)

Idag är det också fint väder så jag gick ut i gladan ro för att njuta av vädret och pyssla lite ute.

Jomen pyttsan!

En unge körde fram och tillbaks och fram och tillbaks på vägen förbi mig med nån minimoppe och det gick i en jädrans fart!

Trodde först han var ensam där och undrade vad hans anhöriga tänkte med som lämnade honom ensam, men det visade sig att pappan stod i skogen och hejade på.

Det var ett jäkla liv och det stank bensin.

Hans var livrädd och vågade sig knappt fram.

Inte direkt en ljuv söndagsfrid här inte...

Jag undrar åter igen hur i helsike jag kunde tycka om ljudet av mopeder när jag var tonåring??