Jag blev och tänka på dessa människor som flyttar långt ifrån sina rötter, sin hembygd, sin släkt och sina vänner.

Det är väldigt modigt att våga klippa bandet, att lämna allt för något nytt.

I många fall kanske det är tvunget, att det som fanns inte känns bra eller är farligt för en, men många flyttar ju helt frivilligt också.

Jag behöver ju bara gå till mina egna föräldrar som flyttade till Sverige (inte så himla långt bort då, men ändå) och bodde där i många år.

Jag är själv född i Sverige, vi flyttade till Åland när jag skulle fylla 7 år så att jag kunde börja skolan här.

Jag minns inte om jag tyckte det var jobbigt att flytta hit, möjligen för att jag lämnade min bästa vän kvar i Farsta då.

Jag var van att vara på Åland, det hade jag varit sen jag föddes (jag var 2 veckor när jag åkte färja hit första gången). Vi åkte över alla helger medans huset byggdes, så jag visste hur det var att åka färja liksom ;)

Men efter denna flytt har jag bara bott på Åland. Jag skulle inte kunnat tänka mig att flytta långt ifrån mina föräldrar. Jag skulle ha saknat ihjäl mig efter dem och tryggheten de gav ville jag inte vara utan.

Men nu har jag inga band här mera, ingen som ger trygghet finns kvar och snart har jag inte jobb heller!

Jag skulle kunna flytta vart som helst egentligen.

Men ja, inte lär jag väl laga mig iväg...älskar ju den här kobben och förresten så vill inte Hans flytta heller!