Jag kan väl inte påstå att jag är den friskaste personen på jorden i vanliga fall, men de flesta sjukdomar jag fått har snabbt eller i sakta mak blivit bättre.

Så var det förra gången jag hade borrelia.

Jag visste att jag hade haft en bässe på baksidan av låret, höll inte direkt koll på bettet (stället ligger ju inte direkt i vanligt synläget), men plötsligt började det klia som tusan.

Efter en titt i spegeln så kunde jag konstatera att där hade jag en rejäl ring på låret.

Efter ett besök hos läkare fick jag medicin och några andra fel än den kliande ringen fick jag aldrig.

Detta är den sorts borrelia de flesta får, lite trötthet kan ingå också, men inget mera.

I min enfald trodde jag att det var slut med det, men näe, borrelia går aldrig ur kroppen helt.

Den kan även blomma upp igen av diverse anledningar, den kan även fyllas på av nya borreliafästingar :(

Jag minns ju nu att jag var väldigt trött före jag fick borrelia de luxe konstaterat, men jag viftade bort det med att jag jobbat för mycket och/eller sovit för dåligt.

Det var inget jag tänkte på direkt och jag inser att skulle jag inte fått ansiktsförlamning så vet i tusan hur sjuk jag hade blivit, om jag liksom överlevt ens.

Så hur konstigt det än låter så är jag tacksam att jag fick ansiktsförlamning. Inte fasen var det skoj, men alternativet skulle nog varit värre.

Nåja, borrelian har i sakta mak blivit bättre eller jag symptomen har blivit bättre.

Jag har orkat med lite mer än jobb och jag har kunnat röra mej mer utan att få ont i dygn efteråt.

Jag trodde i min enfald att så här skulle det fortsätta mot en normalare livskvalité.

Men den senaste månaden har jag blivit sämre igen.

Jag är så trött efter jobbet att jag knappt orkar hålla mig vaken. Kvällarna går åt till att längta till sängdags.

Jag får igen ont av minsta lilla, lite för mycket stående eller gående gör mina ben onda och styva som tusan. Det är inte mycket bättre med andra muskler i kroppen.

Tydligen är det här vanligt, det går framåt och framåt och sen hoppar det bakåt igen. Som allt annat med borrelia de luxe så får man ta det bara...tig och lid...ingen mening att säga något åt nån läkare, ansiktsförlamningen har ju gått över...suck...

Fast nu berättade  jag det i bloggen i alla fall.

Om inte annat så kanske någon annan drabbad läser och nickar igenkännande.

Det är himla skönt att prata med dem som också har eller har haft borrelia de luxe!

De förstår, de känner igen och jag hjälper gärna andra drabbade att känna sig förstådda.

Fick lite lättnad levererad av laserkvinnan förra veckan och denna vecka ska jag till den andra av min alternativvårdare, så jag känner hopp och det är inte en gnutta enfaldigt :)