Jag visste redan innan jag for hemifrån i morse att när jag kom så måste jag skotta snö!

Hade jag nån lust?

Näe!

Hade jag nåt val?

Näe!

När jag kom hem så fick förstås Hans mat först, sen slog jag mig ner i soffan och pustade lite så jag skulle orka släpa med mig kroppen ut för det förhatliga skottandet.

Då fick jag världens näsblod!

Bara så där liksom!

När jag får det så är det varningstecken: ta det lugnt, vila, sov mera!

Men lik förbaskat så måste jag ju ut och skotta.

Näsblodandet gav upp till slut, vilade en stund till, men sen var det bara att ta sig ut!

Tacka sjutton för att snön var lätt i alla fall!

Alltid något...

....ska julen ut!

Jag håller hårt på traditonen, här tänds inga julljus i fönstren förrän Lilla Jul och de släcks kvällen före TjugondaKnut.
Ett litet undantag kan vara uteslingan, lite beroende på hur den är satt det året.

Den kan få lysa några veckor till, men i år ska den släckas, den ser alltför mycket ut som en julgran i år.

Jag har börjat ta ner julen inne och har kommit rätt långt, men snart är det stopp på plocket.

Jag brukar ha julen i en plastlåda och den öppnade jag och ställde på sängen för att kunna börja fylla den.

Fylld blev den rätt fort, men inte med julsaker då:

Och nu ligger han där och sover...så julsakerna och julljusen blir hopplockade, men de får vänta på att bli instuvade i lådan för den är ju upptagen :)

Man kan ju inte flytta på en sovande katt eller hur?

För över ett år sen blev jag övertalad av en mycket vältalig och envis försäljare att fylla på mitt befintliga kanalpaket till fullo.
Under ett års tid fick jag se alla kanal inklusive filmkanalerna till ett relativt bra pris.
Jag kan säga att jag inte har utnyttjat det till fullo. Inte tusan kommer ju filmerna jag vill se när jag har passligt inte...och inte kommer jag ihåg att kolla när de kommer heller.

Men när jag varit sjuk har det varit himla bra att alltid hitta nåt att se på.

Jag hade bestämt mig för att ändra avtalet igen efter ett år och sagt och gjort så ringde jag i mellandagarna och skulle göra det.

Tjejen där ville erbjuda mig ett mycket förmånligt avtal för att fortsätta med alla kanaler ännu ett år, men jag förklarade att jag inte var intresserad. Jag ringde ju upp för att bli av med det avtalet, så jag sa nej!

Efter många om och men så lyckades jag få henne och förstå och fick ner mitt kanalpaket till ett minimum.

Igår ringde min mobil, det var en rätt enveten man som ville fixa till mitt kanalpaket.

Jag förklarde att jag just hade ändrat det.

- Jaha, men då var det kundtjänst som ändrade det eller hur?

- Ja, sa jag.

- Men nu är det huvudkontoret som ringer och vi vill ta hand om våra stamkunder så jag kan erbjuda dig ett fullt avtal med alla kanaler...bla bla bla bla....

- Men det var ju precis ett sånt avtal jag just bröt mig ur, sa jag. Jag vill inte ha ett sådant igen.

- Så du vill inte ha det här superbra erbjudandet som vi bara ger till stamkunder som det funkat bra med?

- Nej, sa jag.

Nu gav han sig äntligen :)

Jag är rätt stolt över mig själv, jag höll emot och jag sa nej och detta två gånger nästan på raken :)

....slut, slut, slut och jag måste från idet hitta ut, ut, ut!

Över två veckors ledighet är nu inne på de sista små timmarna och imorgon vankas det jobb igen.

Tror jag...har inte sett några papper på att jag får fortsätta till 31 maj, har bara hört det muntligt.

Nåja, det blir som det blir och får jag så fortsätter jag jobba som tidigare trots att det tydligen inte syns så mycket uppåt då   

- Vad ska du göra sen då? frågar folk både här och där.

- Ingen aning, svarar jag helt sanningsenligt, men hoppas ju att något bättre dyker upp.

Att det liksom är ödet som gjort ett avslut för mig med mening.

Det löser sig nog....

Under större delen av mitt liv har jag varit kär!
Ja tro det eller inte, det är ju inte så att jag numera jublar runt och är kär.

Det har sällan varit speciellt rolig kärlek, den har varit lång och utdragen, många gånger en ren plåga.

Hur gärna jag än har velat så har jag inte kunnat släppa taget och jag har desperat sökt efter off-knappen.

Det började redan i första klass. Killen för min trånad fanns i grannbyn och var två år äldre än mig. Jag var nyinflyttad på Åland och för mig var han det sötaste som fanns.

Vi var vänner hela tiden, men han ville inte ha mig som något mer.

Han lekte med mig ibland, gav mig ibland ett litet finger, som han sen hastigt drog tillbaks.

Det var först någon gång i 5-6:an som jag äntligen kunde släppa honom.

I högstadiet föll jag i ett tidigt skede för en kille i 9:an, men enligt mina ”vänner” så var han inte någon man skulle vara tillsammans med. Vi skulle ha blivit ett par om jag inte hade lyssnat på dem….men går man i 7:an så lyssnar man nog mer på vännerna.

Han satt som en tagg och en fundering om hur det kunde ha blivit i många år…tror han kände det samma. Läste det i hans blick i många år.

I så kallad vuxen ålder föll jag sedan för den ena och den andra, men de långa obesvarade kärlekarna fanns där i bakgrunden….något jag alltid föll tillbaks på när nån kortvarig romans gått i stöpet. De fanns alltid kvar i många långa år.

Där fanns killen som ville ha mig…så länge jag hade fast sällskap dvs. Då jagade han nästan efter mig, så fort jag var fri så skulle vi bara vara vänner.

Där fanns killen med det smorda munlädret som talade så vackert men tänkte helt annorlunda visade det sig gång på gång. Han trivdes väldigt bra med att vara älskad av mig dock.

Där fanns den senaste i raden, den som funnits runt mig i många år, men som jag alltid ansett var någon konstig typ som alltid stod för nära mig när han pratade.

Plötsligt blev han mer intensiv och uppvaktande, jag kände mig generad och försökte dra mig undan. Om inte annat så visste jag att han redan var upptagen.

Jag klarade mig bra tills han i ett obevakat ögonblick lyckades lägga armen om mig, jag genomfors av en känsla av trygghet och då var det kört för mig igen!

I många år visade han sitt intresse och i många år trånade jag efter honom och tryggheten jag kände, men plötsligt en kväll för flera år sen såg jag honom utan att magen slog knut på sig och då visste jag att det äntligen var över.

Tydligen har jag inte varit så tydlig med detta faktum, eftersom en av mina vänner igår påminde mig om honom som om känslorna fanns kvar.

Nu är det flera år sen jag hade en sådan där lång och utdragen kärlek.

Jag har stängt av, slutat med sånt helt och hållet.

Det har aldrig varit lugnare i mitt känsloliv än det är nu!

Igår lämnade jag mitt ide för första gången sen juldagsmorgonen.

Jag har nog rört mig runt omkring på gården och till postlådan och så, men jag har inte farit bort hemifrån alls.

Nu såg jag till att boka mig en tid för laserterapi och blev alltså tvungen att åka hemifrån.

Innan jag bokade tidens så kollade jag in backen till garaget, att den alls var gå- och farbar, det har den nämligen inte varit. Det har varit rena iskanan :(

Men nu var den i okej skick och jag tog mig iväg på laser utan större problem.

Jag behövde verkligen behandlingen, jag har haft rejält ont så där ungefär överallt igen.

Jo jag vet, jag är ju frisk från borrelian (enligt en sån där elak), men ingen har tydligen berättat det för min kropp :(

Efter behandlingen åkte jag och handlade (2 veckor sen sist igen), även det var mycket välbehövligt.

Jag kunde ha klarat mig några dagar till, men kattmaten började tryta och det är ju viktigast att Hans får mat i det här huset :)

I affären träffade jag två av mina sötungar. Den ena av dem har jag inte sett på riktigt på jättelänge så den kramen blev nog extra lång och hård :)

Känns alltid bra när jag träffat några av "mina" barn. Känns liksom tryggare och varmare i hönsmammans hjärta då.

Jag hoppas de alla vet att de betyder mycket för mig och att jag alltid finns för dem.

Och om nångon undrar så har jag nu åter gått i ide!

Nyårsaftonen förflöt inte lugn för Hans, det smälldes här runt omkring redan vid 19-tiden.

Hans är jätterädd för höga ljud och fyrverkerier är bland det värsta han vet.

Det hjälper inte hur många gånger jag säger att de hörs mindre om han är inne, han måste ut, han får panik den lilla stackarn.

Han kom in två gånger till sen under kvällen, men rusade ut så fort han hörde minsta smäll...han hör dem före mig!

Sen  just före 12-slaget så började de skjuta raketer på allvar, det kändes som de tävlade i vem som hade störst...raketer alltså ;)

Jag vet inte vem som vann dock....

Vackra var de nog, men jag kollade bara en stund, det blev för mycket och för långt för mig.

Det tog bra länge innan Hans kom in igen och då var han fortfarande väldigt orolig, tittade till och  med inne efter sånt som kunde smälla :(

Sen satt han på köksbordet och tittade ut genom fönstret, ville väl ha koll om det började igen.

Jag är inte emot nyårsraketer, men skulle föredra om det bara smälldes precis runt 12-slaget på nyårsafton och med måtta liksom.

Hoppas inte någon smäller upp nån överbliven raket idag bara....