Under större delen av mitt liv har jag varit kär!
Ja tro det eller inte, det är ju inte så att jag numera jublar runt och är kär.

Det har sällan varit speciellt rolig kärlek, den har varit lång och utdragen, många gånger en ren plåga.

Hur gärna jag än har velat så har jag inte kunnat släppa taget och jag har desperat sökt efter off-knappen.

Det började redan i första klass. Killen för min trånad fanns i grannbyn och var två år äldre än mig. Jag var nyinflyttad på Åland och för mig var han det sötaste som fanns.

Vi var vänner hela tiden, men han ville inte ha mig som något mer.

Han lekte med mig ibland, gav mig ibland ett litet finger, som han sen hastigt drog tillbaks.

Det var först någon gång i 5-6:an som jag äntligen kunde släppa honom.

I högstadiet föll jag i ett tidigt skede för en kille i 9:an, men enligt mina ”vänner” så var han inte någon man skulle vara tillsammans med. Vi skulle ha blivit ett par om jag inte hade lyssnat på dem….men går man i 7:an så lyssnar man nog mer på vännerna.

Han satt som en tagg och en fundering om hur det kunde ha blivit i många år…tror han kände det samma. Läste det i hans blick i många år.

I så kallad vuxen ålder föll jag sedan för den ena och den andra, men de långa obesvarade kärlekarna fanns där i bakgrunden….något jag alltid föll tillbaks på när nån kortvarig romans gått i stöpet. De fanns alltid kvar i många långa år.

Där fanns killen som ville ha mig…så länge jag hade fast sällskap dvs. Då jagade han nästan efter mig, så fort jag var fri så skulle vi bara vara vänner.

Där fanns killen med det smorda munlädret som talade så vackert men tänkte helt annorlunda visade det sig gång på gång. Han trivdes väldigt bra med att vara älskad av mig dock.

Där fanns den senaste i raden, den som funnits runt mig i många år, men som jag alltid ansett var någon konstig typ som alltid stod för nära mig när han pratade.

Plötsligt blev han mer intensiv och uppvaktande, jag kände mig generad och försökte dra mig undan. Om inte annat så visste jag att han redan var upptagen.

Jag klarade mig bra tills han i ett obevakat ögonblick lyckades lägga armen om mig, jag genomfors av en känsla av trygghet och då var det kört för mig igen!

I många år visade han sitt intresse och i många år trånade jag efter honom och tryggheten jag kände, men plötsligt en kväll för flera år sen såg jag honom utan att magen slog knut på sig och då visste jag att det äntligen var över.

Tydligen har jag inte varit så tydlig med detta faktum, eftersom en av mina vänner igår påminde mig om honom som om känslorna fanns kvar.

Nu är det flera år sen jag hade en sådan där lång och utdragen kärlek.

Jag har stängt av, slutat med sånt helt och hållet.

Det har aldrig varit lugnare i mitt känsloliv än det är nu!