Jag har alltid varit en sån som suttit på golvet och gjort saker.

Jag har ofta föredragit att sitta på golvet än på en hård stol.

Jag har aldrig haft några problem att komma upp och ner från sittande ställning.

Jag har alltid varit vig trots min storlek.

Nu undviker jag i det längsta att sätta mej på golvet, det gör ont överallt när jag både ska upp och ner.

Sitter jag för länge där så kommer jag med knapp nöd upp.

Tidigare nästan hoppade jag upp från golvsittningar, nu kämpar jag mig upp med stort omak med sidan eller rumpan före med stöd av händerna, dvs om inte handlederna just då känns som de håller på att gå av.

Jag kan inte kalla mej vig mera.

Detta får gärna gå tillbaks till utsprungsstadiet!

Hälsningar

Tant Susy, 90 år

Jag har i många år tagit dagen som den kommer när jag är ledig och inte har något jag måste iväg på.

Då mår jag bättre och det är lättare att få något gjort när man har lust liksom.

Men sen kom borrelian och då fanns det liksom inget val, jag var tvungen att ta dagen som den kom och mesta dels kommer det i vila då....

Även när jag tidigare tagit dagarna som de kommit har jag kunnat sparka mig i röven och få måsten gjorda, så måste jag göra nu också med måsten, men nu får jag liksom betala för det - med värk, orörlighet och trötthet :(

Igår var det en härlig dag med sol, äntligen liksom :)

Det blåste som tusan, men det gjorde också att tvätten jag hängde ut på fredag kväll var i princip torr när jag tog in den igår :)

Jag lagade mat x 2 och diskade undan lite, pysslade på lite med allt möjligt i lugn takt.

Jag insåg att det var ett prima väder att ta in paviljongen, vem vet när sådant väder dyker upp igen liksom.

Så jag skred till handling och kämpade loss snören och hakar så jag fick loss taket och sen lekte jag plockipinn med själva ställningen. Förde sen iväg allt + planteringsbordet för vinterförvaring.

Kände nog under tiden att det var lite mer än jag orkade med, men det var ett måste om jag ville använda paviljongen ett år till.

När allt var gjort var jag helt slut och det var helt klart dags för vila, redan då värkte höger armen rejält. Det blev inte direkt bättre...fast efter lite Back-on-Track och lite spikmatta så släppte de värsta i alla fall.

Idag sitter det i benen, känns som något i dem är för kort. Det gör ont och det är stelt att gå.

Jag är så less på det här att jag hela tiden får lida för att jag gör något, något som utan borrelia inte ens skulle fått mej anfådd :(

Det går långsamt, men det blir lite bättre vecka för vecka.

Men ja, det är väl bara att göra som vanligt och ta dagen som den kommer....idag igen....

Lite nu och då får jag vänförfrågningar på facebook som inte är så självklara att godkänna.

Jag är helt enkelt inte säker på vem personen är. Med lite tur kan man snoka sig fram på deras sida och komma på vem det är, men ibland går det inte.

Största orsaken är att dessa personer har en profilbild som inte ger några ledtrådar alls.

Jag undrar lite hur man tänker när man har en profilbild med tex en regnbåge.

Eller en katt, en hund, ett eller flera av ens barn, en suddig bild från 70-talet eller kanske inte någon bild alls.

Om personen ifråga heter tex Anastasia Guldlock så vet man ju direkt om det är någon man känner eller inte, men heter man tex Anna Blomqvist eller Gunnar Eriksson så är det ganska svårt att vet om det är just den Anna eller Gunnar som man känner eller inte.

Till på det byter ju folk namn också....så en profilbild som föreställer personen ifråga skulle faktiskt hjälpa om de vill bli ens vän på allvar.

Har just nu en sån vänförfrågan liggande, har ingen aning om vem det är. Känner en person med namnet ytligt, men är det den jag tror?

Ja alltså, jag addar oftast inte folk jag inte känner på fb....och inte sådana jag bara vet vem är, men aldrig pratat med (dök upp många sådana i valtider).

Så ja, vill man ha mej som vän på fb, ha en profilbild som gör att jag känner igen er eller skicka att meddelande och berätta vem du är!

I morse ringde skogsbolaget som har skogen som ligger på sidan om mina tomter.

Han berättade att de skulle börja avverka i skogen och att de också tänkte sätta grus på skogvägen för att komma ut och in med skogsmaskiner och liknande.

Han undrade om de kunde sätta grus på vägen som går mellan mina tomter.

För det första:

De ringde upp mig!?!

Förra gången de avverkade hörde jag inte något av dem förrän jag hörde ljudet av motorsågen som började röja på sidorna om samma väg.

De hade även pratat med den andra skogsägaren (en privatperson) om detta, men inte med mej!!!

För det andra:

De frågade om lov att göra något på min del av vägen!?!

Förra gången gick jag ut och undrade va de höll på med på min mark (jag har marken på båda sidorna om vägen). Jag blev då väldigt ohövligt upplyst om att det inte var min väg och att de fick göra vad de ville fram till diket.

Jaha sa jag och på den ena sidan finns det inget dike, tänker ni röja fram till huset då eller? Fick ett fnys till svar.

Jag frågade om de tänkte ta bort slyn, men näe det tänkte de inte. Så jag upplyste dem om att då fick den väl ligga där då.

Ja, jag var onödig, men får jag ohövliga svar så blir jag tvär tillbaks!

För det tredje:

Vägen verkar nu vara min igen!?!

Jag har struntat helt i den (förutom där jag går) sen senast. Har det fallit ett träd eller något annat där så har det fått ligga...för det är ju inte min väg liksom.

Surar fortfarande över att de fällde ett träd som en Jasmin (tror jag det är, den klättrar, blommar och doftar i alla fall) klättrade på. Trädet stod ca 10 cm från garageväggen och kunde inte vara i vägen för deras virkestransport...för i så fall skulle garaget också vara det!

Jasminen har nu ingenting att klättra på och växer åt alla håll och kanter...även ut på vägen som inte min.

När jag får lite mera ork ska jag nog plocka bort en och annan gren från vägen i alla fall.....jag ska ju få grusat där. Hoppas de grusar den lilla stumpen av väg, som han där förra sa att möjligen kunde vara min, också.

Det skulle den behöva och de ska köra på den delen också.

Jag är fortfarande lite chockad över att de ringde upp mig och att de faktiskt frågade före de gjorde och funderar fortfarande på var jag ska sätta korset ;)

Funderar också över om de faktiskt kan ha hört när jag berättade historien om förra gången för två kollegor igår! Jag menar, snacka tillfälligheter!

Ja, jag är verkligen trött överallt.

Trött i skallen och trött i resten av kroppen.

Känner inte av några förbättringar just nu, jag är bara trött och har ont i princip hela tiden :(

Därför blir det inte mycket bloggat nu, jag orkar liksom inte.

Börjar bli specialist på att vila...och jag skäms inte en gnutta för att jag gör det heller.

Så borde alla göra, är man trött ska man vila.

Just nu har jag visserligen inget val, kroppen liksom skriker på vila.

Skitborrelia som aldrig släpper taget, men jag har ju förstått att har det gått så långt som det gick för mej (dvs. ansiktsförlamningen) så tar det lång tid (kan ta flera år) att bli av med den...eller få ner den till en vettig nivå som det går att leva med. De säger nämligen att man aldrig blir av med borrelia, den ligger latent i kroppen för evigt...och poppar upp vid andra infektioner och liknande. Tjoho liksom :(

Och nu tänker jag vila igen....för tro det eller inte, jag är trött...