Det är egentligen samma visa alla år, när folk går tillbaks på jobb och augusti börjar ja då är det höst!

Not!

Augusti har alltid varit min favoritmånad, inte bara för att jag råkar fylla år då, utan för allt!

Det är lagom varmt, ändå riktigt fint väder och till och med hett emellanåt.

Badvattnet har värmt upp sig så där lagom.

Det är mindre folk överallt, turisterna åker hem och folk är som sagt var på jobb.

Luften är klarare och det känns lätt att andas.

Ni andra får tycka vad ni vill, men jag gillar augusti och enligt mej och kalendern så är det sommar ännu :)

Ja, jag vet att jag gnällde och suckade över den ibland, men jag borde varit nöjd.

Jag saknar den innerligt nu när jag vet hur det är att vara utan den i det vanliga formatet.

Nu menar jag inte storleksmässigt, för där är det väl ungefär det samma...kort och runt ;)

Nej, jag menar den där kroppen som orkade med det mesta, den som inte blev trött, stum och ond efter lite extra gående och stående.

Den som inte blev trött av att gå efter posten.

Den som inte hade någon större skillnad på om det lutar uppåt eller inte.

Den som hade rätt ok kondition.

Den som orkade bära nästan vad som helst.

Den som inte blir så trött att jag känner mig som en zombie...inte sugen på kött, men på sömn!

Den som kunde själv!

Snälla kropp, allt är förlåtet - kom tillbaks!

Igår åkte jag äntligen till paradiset.

Jag har varit på väg i två veckor, men det har kommit något emellan hela tiden så det har inte blivit av.

Jag började fundera på om det  var som med gräsklipparen, det blev av först när jag orkade med det :)

Skönt var det att vara där i lugnet i alla fall. Jag har saknat det och längtat dit.

Jag hoppas jag hinner dit flera gånger under semestern, det gör underverk för själen att vara där :)

Och så måste jag ju testa min nya kamera där också förstås :)

Fast det var en härlig dag så  tar det på den här skröpliga kroppen och jag känner av det idag...trots att jag gick mindre än jag tänkt från början.

Men det var värt det :)

Idag tog jag mig i kragen och åkte in till stan, skaffade mej en tid till laserkvinnan så jag inte kunde låta bli att åka ;)

På vägen hem blev det alltså att åka och handla så nu har jag hamstrat ostbågar, på riktigt alltså: 2 små påsar och 1 normal stor (hon i kassan trodde säkert jag skulle ha fest). Jag har aldrig varit så sugen på ostbågar som de senaste tre dagarna...fast nu när de finns hemma så är inte suget lika stort mera!

Jag handlade även mat förstås och fyllde på lagret med kattmat. Är det så här segt alla semesterveckor att laga sig och handla så är det bäst att förse sig när tillfälle bjuds ;)

Men det var ju rövslickare jag skulle skriva om!

Nu menar jag dessa som hänger så nära i röven på ens bil att man knappt vågar lätta på gasen för att inte få närkontakt!

På vägen in till stan hamnade jag bakom en bil som körde runt 80 och jag tänkte köra om så fort jag fick klar sikt och inget möte. Men då kom en av dessa otaliga stresspellar upp bakom mej!

Han låg nära, så nära så jag inte vågade påbörja en omkörning, med risk för att han skulle göra det samma på samma gång. Det fanns inte så många tillfällen heller eftersom det kom möte nästan hela tiden.

Hela vägen till stan låg han där och tryckte.

På vägen hem hamnade jag efter en bil med släpvagn och den körde 70 som den ju ska. Tänkte igen köra om vid första bästa tillfälle, men då var det en sån där stresspelle där bakom igen!!!

Hängde i röven på mej och låg på mitten av vägen och tryckte på hela tiden, alltså vågade jag inte köra om.

Den bilen körde tack å lov om, men bakom den låg en till likadan och stressade på.

Tillsist körde även den om och även jag kom om.

Om dessa stresspellar skulle kunna förstå att om de slutade trycka på som de gör så skulle det löpa på mycket bättre. Nu är man ju rädd att få dem i röven om man gör minsta lilla bromsning, så tänk vilken smäll det skulle bli om de kom på att de skulle köra om samtidigt som en själv!

Sluta stressa i trafiken, ta det lugnt det går inte så himla mycket fortare ändå...och du blir mindre irriterad på kuppen :)

Idag dök gräsklipparen upp här igen, med medföljande skruvare så den hade tydligen pajat.

Sen kom klippartjejen också och så blev det klippt här runt i kring, men eftersom det klipps med åkare så blir det inte riktigt klippt överallt (där hon inte kommer åt liksom).

Så jag tänkte och tänkte och tänkte och tänkte och tillsist skred jag till handling och gick och testade om jag fick igång min klippare.

Den startade på första knycken :)

Tydligen var den mån om min hälsa när den inte startade på x antal knyckar förra gången (i början på klippsäsongen) och jag fick ge upp och begära hjälp.

Men nu gick den alltså igång och jag kunde klippa bort lite tussar här och var.

Det var egentligen lite mer än jag orkade, men det gick med lite jävlarannamma och envishet.

Jag ska nog inte göra det till någon vana ännu, men det var skönt att kunna lite själv i alla fall :)

Pga min skröpliga kropp och usla hälsa har jag blivit tvungen att ta hjälp med gräsklippningen den här sommaren.

Gjorde ett tappert försök att få igång gräsklipparen i början på säsongen, men den vägrade starta.

Kanske för att jag inte orkade dra tillräckligt hårt eller så tyckte den att jag inte skulle klippa.

Jag ska nog testa dra igång den igen så småningom, men känner att det är lite tidigt ännu.

Gräset är långt igen nu och jag har inväntat klippning och idag körde den igång.

Hans blev i vanlig ordning rädd och rusade ut, men det skulle han inte behövt göra för det vart ingen lång session. Jag hörde hur gräsklipparen stannade efter några få varv runt huset och trodde att de tankade, men tydligen var det något mera, för det blev inget mer klippt sen.

Jag har ingen aning om vad som hände, men hoppas de kommer snart igen och klipper.

Längtar så efter att kunna själv igen...