Ja alltså, åt mej själv har jag inte jobbat en gnutta...det är inte lönsamt alls har jag kommit på ;)

Jag har jobbat hemifrån idag.

Jag har äntligen tvättat det sista av kläderna vi hittade på Böjsas. De hänger nu och svajar i vinden och förhoppningsvis torkar de också.

Förutom det har jag lyckats sopa av en massa dammiga hattar och liknande och hängt ut dem på vädring...i ett sånt där nät som man brukar slänga över bärbuskar och liknande. De kan användas till mycket de :)

Märks att jag inte är helt på gång ännu, blev att ta pauser nu och då för att orka fortsätta, men det gick.

Det är även förberett för morgondagen när jag ska gå igenom, syna i sömmarna, katalogisera och märka alla kläder.

Jag tror inte jag hinner allt på en dag, men jag hoppas jag kommer en bra bit på väg i alla fall.

Nä, jag har inte blivit mirakulöst pigg helt plötsligt och nej, mitt högra öga blinkar fortfarande inte helt automatiskt.

Mina ansiktsmuskler är fortfarande inte helt på gång.

Det jag menade är att när folk (som inte vet storyn) frågar mej hur det är svarade (en gång igår och en gång idag) som jag gjorde innan jag blev sjuk:

- Det knallar på, Det är väl okej eller något liknande åt det neutrala/positviva hållet.

När det var som sämst så svarade jag: - Inte så bra.

Så jag har (utan att tänka på det) återgått till det normala och svarar att det är ok, fast det egentligen inte är det...men varför skulle man tynga människor med en lång historia om hur kasst man mått och att jag fortfarande är bedövande trött eftermiddag och kväll. Att jag fortfarande mår illa till och från. Eller att konditionen fortfarande är totalt urusel.

Nä, folk behöver inte veta allt alla gånger...och de som behöver veta får läsa min blogg (numera min sjukjournal).

Hittade lite ork och gick ut och tog loss yttre sovrumsfönstret, bar upp det på vinden och tog ner och satte in myggnätet istället, äntligen!

Det var vad jag orkade det...det finns mycket att önska när det gäller kondition ännu.

På flatmark går det någorlunda att röra sig för mej utan att jag blir helt slut, men att gå upp för en trappa är tydligen en av de tyngsta saker jag kan utsätta mej för just nu.

Samma sak när jag bär på något, det tar också musten ur mig.

Nu bar jag ett fönster upp för trappan, borde ju ha kunnat räkna ut hur det skulle gå...

Nåja, det blir bättre...men det går så himla låååååångsamt....tålamod och babysteps...dumma borrelia!

Jag blev och tänka på det här med att hälsa på folk man egentligen inte känner.

När man "pratat" med en person på en gemensam fb-väns sida eller ofta haft samma åsikter på flera gemensamma vänners sidor så känns det lite som man känner varandra.

En sådan person hälsade på mej igår.

Jag har nog länge vetat vem hon varit och säkert samma sak med henne med mej, men vi känner inte varandra alls...förutom lite på fb då :)

Sen när jag var på kyrkogården så hälsade jag på 3 personer som var dit i samma ärenden som mej eller bara för att vattna. Det är något man bara gör där liksom.

Ibland nickar man bara till, men ibland hälsar man även med hej.

En del känner nog säkert igen mej som Violas dotter (mamma var frissa), men det betyder ju inte att jag känner igen dem alla för det.

Men vadå?

Inget att klaga på, ett glatt hej och ett leende kan pigga upp ens dag så det bjuder vi på tycker jag!

Hej på er alla, kända som okända   

Idag har jag varit på jobb och idag var första dagen på länge som inte god lunch finns runt hörnet...skolmatsalen var stängd     och i gymnastiksalen föresgick avslutning.

Eftersom gudsonen gick ut 6:an så smet (fast jag hade lov) jag dit en stund...och fast han var med på scenen så grät jag faktiskt inte :)

Sen smet jag iväg innan det blev för känslosamt och så (måste ju jobba lite också liksom).

Efter jobbet åkte jag och köpte blommor och jord.

Iväg till kyrkogården och åtgärda ett rejält dåligt samvete.

Gravarna har verkligen inte skötts om av mej sen jag blev sjuk...de har bara fått vara liksom.

Som tur var räddade min snälla moster dem med lite blommor på morsdag, tack igen för det!

Men nu var det inte så enkelt som att sätta dit nya blommor...näe, nångång för några år sen fick något ljushuvud (vi kan kalla henne Susy) för sig att hon ville fylla upp lite på gravarna med murgröna.

I affären varnade de för de bara var ettåriga...och till på det har jag för mej att det var meningen att den skulle vara inne.

Vintern kom och jag täckte in gravarna med granris. Ni kan tänka er min förvåning när jag på våren tar bort granriset och murgrönan mådde hur bra som helst och hade till och med växt under vintern!!!

Så den fick vara kvar, men i höstas insåg jag att det inte går mera. De hade nästan helt ätit upp jorden i gravbyttorna och sträckte sig ut överallt.

Idag tog jag då spaden i handen och började försöka få bort dem. Försöka var rätta ordet...jag höll på bröt av spaden, så hårt satt de och rötterna var hur långa som helst!

Jag kämpade som en tok, med min ännu skröpliga kropp var det ingen höjdare med ett dagsverke till efter ett dagsverke. Jag hostade och kände mej svimfärdig.

Fick lov att vila i omgångar, men envis som jag är så fick jag det gjort...misstänker dock att jag kan få träningsvärk imorgon (vem behöver gym??).

Samtidigt tankade jag rejält med D-vitamin igen eftersom solen lyste rakt på mej (som om jag inte hade varmt från förut liksom).

Nu är det fint där igen och det känns skönt. Jag lämnade även murgrönan kvar på kyrkogården på anvisad plats, de kanske skulle ta vara på dem...det fanns hur många rottrådar som helst så jag hoppas de kommer till nytta nånstans.

Annars är jag väldigt glad att det är fredag och helg nu.

Förra helgen var endast en dag lång (och arbetsveckan 6 dagar) och helgen före var jag på väg hem från Ozzy på lördagen så det är verkligen dags för en hemmahelg nu...Hans håller med :)

Vad jag ska göra?

Jag ska ta dagarna som de kommer...som vanligt när jag är ledig :)

Häromdagen läste jag nånstans om barn på dagis och där var det en pojke som sa att det roligaste han visste var att springa.

När jag ser barnen på skolgården på dagarna så springer de mer än de går och oftast ser de väldigt lyckliga ut när de gör det. 

Jag kan inte riktigt förstå det där, gillar alla ungar att springa?

Varför?

Vinddraget i håret?

Eller för att man kommer fortare fram?

Vart har de så bråttom?

Jag kan inte minnas att jag någonsin tyckt om att springa, inte ens som unge...inte så konstigt att jag aldrig gillat sport....och nä, jag har inte varit överviktig i hela mitt liv... 

På tal om nåt helt annat så är det avslutning på skolan imorgon...det betyder att vi idag åt den sista lunchen därifrån på mycket länge....me don't like :(

Inte ens mutglassen vi fick som efterrätt tröstar mej...fast jag är glad att det var den nya Ålandsglassen så jag fick prova den i alla fall...och den var god  

Förra veckan konstaterade jag att det var för tidigt för mej att klippa gräsmattan själv...och om inte annat så startade ju inte ens gräsklipparen.

Jag beställde gräsklippning...och han skulle komma på torsdagen...och det regnade in...eller bort.

Och det fortsatte regna och regna.

Igår kom han, sent omsider...både när det gällde dag och när det gällde tid.

Klockan var över 22 när han började klippa. Det kändes lite konstigt att börja göra klart för att gå och lägga sig medans han klippte där ute som en tok.

Men nu är det klippt eller i alla fall ena gräsmattan...han har liksom resten kvar, men det är mindre akut för mej. Däremot borde det börja bli akut för honom, börjar nog bli dags för slaghacka där nu ;)

Hans gillar inga höga ljud över huvud taget och avskyr gräsklippare så honom såg jag inte till innan jag släckte lampan. Han dök upp nångång i morse...och luktade gräsligt illa.

Något satt fast i pälsen, har ingen aning om vad det var. Lite fick jag bort med papper och milt våld och en del kammade jag ur....sen ville jag sova lite till.

Det ville Hans också...nära helst....det gick inte, han luktade fortfarande skunk!

En mycket sur kisse la sig en bit ifrån istället. Det skulle vara intressant och veta vad han pysslat med i natt.

Idag stinker han inte lika mycket, men han är mycket trött och vill vara nära idag också...måste varit ett bra party eller nåt sånt ;)

...eller kanske förvåningen som uppstod när jag konstaterade att jag inte klarar av att blåsa ballonger just nu  

Jag skulle blåsa upp ballonger inför morgondagens bakluckeloppis och fick se mej besegrad.

För det första är jag förkyld ännu (hostattacker) så det fanns liksom ingen blåskraft och för det andra så har tydligen  inte musklerna i läpparna helt hämtat sig helt ännu, det pyste ut luft ur högra mungipan när jag försökte blåsa i ballongen.

Så nu måste jag ha ordning med mig och öva musklerna igen....så när ni möter mig i bilen nästa gång så pratar jag inte för mej själv (för en gång skull) utan jag övar mina ansiktsmuskler