Igår hade jag tänkt att jag äntligen skulle försöka få på sommardäcken...ett i taget, mycket sakta...

Eh...med facit i hand borde jag nog inte ha pinat mej själv att diska före det då....för jag däckade efter disken.

Jag var så slut att jag var tvungen att lägga mej ner på soffan, händerna skakade av ansträngning.

I detta veka tillstånd skickade jag ett mess till vännen A.

Ett rop på hjälp.

Jag måste nämligen handla!

Jag kan klara mej länge själv på det som finns att gräva fram i frys och skafferi, men när kattmaten tryter för Hans då blir det kris! Mjukmat fanns nog ännu, men torrfodret fanns det inte mycket kvar av.

Innan jag fick svar på messet så hann jag ångra mitt rop och hade bestämt mig för att chansa och köra in till stan med vinterdäck...med risk för böter.

Men A bestämde sig för att hon skulle hjälpa mig och sen var det svårt att krångla sig ur det liksom.

Jag tänkte smita iväg i morse, men det gick inte, jag var alltför slut, jag vågade inte köra.

Så kära A kom och hämtade mig och skjutsade mej till en affär. Där fick jag i lugn och ro gå och handla...det gick inga fort inga...hon handlade själv i lugnan ro. Vi sågs här och där och det kändes tryggt att ha henne med mej där i affären. Hon stressade mej inte en gnutta, lät det ta den tid det tog.

Sen skjutsade hon hem mej, hjälpte mej in med alla varor och stannade och pratade en stund...och hälsade på och klappade en glad Hans (det är inga många som duger, men A är ju "biologisk" mamma till honom).

Det värmer mitt hjärta att jag har en sån vän, en som finns där när det kniper, en som förstår nöden fast jag försöker dölja den.

Tack för att du finns!