Jag blir tårögd (vad annars??) varje gång jag ser Röda Korsets reklam för "Aldrig ensam".

Det är så ledsamt att vissa människor känner sig ensamma, både unga som gamla, men som gammal har du ju inte lika lätt att ta dig ut och träffa folk.

När jag jobbade i stan så såg jag ofta äldre människor som alltid gick ensamma på stan och jag tyckte synd om dem, men samtidigt tänkte jag att kanske de tycker om att vara ensamma. Inte alla, men säkert några.

Jag stoppar upp i funderingarna och kommer på att det där kommer att vara min situation efter jag gått in pension. Jag kommer att vara ensam, jag har ju ingen familj!

Men kommer jag att lida av det? Jag är ju en riktig ensamvarg och trivs hemma. Det återstår att se.

Om jag lyckas leva tills jag blir pensionär (ligger inte riktigt i generna att leva så länge) så ska jag vara en sån där pigg dam som springer (nåja, lunkar då) runt hos de som inte vill vara ensamma.

Jag ska prata med dem och pyssla om dem!

Så det så :)