De som känner mej så vet att jag är en riktig hönsmamma.

Oroar mej och påttrar, försöker valla in alla i rätt riktning, som en riktig höna.

Kommer med "goda" råd och försöker få alla att göra som jag tycker är bäst för just det barnet :)

Ibland tror jag att "mina" barn ångrar att de har addat mej på fb ;)

Men jag menar inget illa, de får leva sina liv...men måste ju lägga mej i lite när det går överstyr liksom.

Det är ju bara av allmän välmening, omtanke, oro och en väldans massa tycka om.

Jag har konstaterat att även när "mina" barn så småningom växer upp till vänner så är jag fortfarande hönsig och oroar och ojar mej...oftast mest för mej själv tack å lov :)

Så har man en gång varit med i en barn- eller tonårsgrupp som jag varit ledare för så får man stå ut med att ha en  hönsmamma för livet...så där på axeln...som ett stöd...och som håller lite koll....men framför allt bryr sig och finns om det behövs!

En gång ett Susy-barn, alltid ett Susy-barn...på gott och ont