Mina föräldrar finns tyvärr inte mera på denna jord  

Jag tänker på dem alla dagar och saknar dem hela tiden.

När min pappa dog helt plötsligt hade jag inte ens tänkt tanken på att mina föräldrar kunde dö! De var helt odödliga i mina tankar.

Jag ramlade ner i ett stort svart hål och det var mycket svårt att komma upp igen, men mamma fanns ju kvar och tillsist kom jag upp ur hålet.

Trasig var jag, men jag levde i alla fall.

När sen mamma dog ca 5 år senare, lika plötsligt som pappa, hade jag en viss vana (vet att det låter konstigt, men så är det), men det gjorde lika förbaskat ont den gången.

Upptäckte då hur ensam man är på jorden utan sina föräldrar! Jag kände mej väldigt ensam och liten kan jag säga. Tur att jag har goda vänner och morbröder med fruar.

Tiden läker alla sår säger de, men saknaden rår den inte på.

Däremot ler jag oftast när jag tänker på mina föräldrar numera, roliga saker vi gjorde tillsammans, saker de lärde mej och fina minnen.

Mina föräldrar hade det tufft med mej, jag var en busunge och blev en gräslig tonåring...som ständigt kände sej osedd och missförstådd.

Men även en tonåring växer upp och blir förståndigare. Som "vuxen" och återflyttad till byn och granne med föräldrarna hade vi en god grannsämja och det var mycket skönt att bo som granne till sina föräldrar.

Men ännu och för alltid: Ni saknas mig!