Igår var jag på begravning.

En av mina grannar begravdes, den äldsta i raden.

För en som är så lättrörd som jag är begravningar inte något lätt.

Jag sörjer med familjen, känner för dem så mycket.

Denna familj är en mycket rar familj, man ser att de finns för varandra, bryr sig om. Det gör ju förstås mej ännu mer rörd.

Jag är egentligen ingen krammänniska, det har jag sagt förut, men efter att jag fick äran att bära byssbornas blomma till graven så kramade jag så gärna om dem i den här familjen. De är sådana som man vill krama och har man sorg så känns varma, välmenande kramar så skönt. Det vet jag av erfarenhet.

På begravningskaffet skrattade jag flera gånger, igen, fast jag tyckte det var så hemskt när jag var med om min första nära begravning, mormors. Nu förstår jag att det hör till när man pratar om annat och träffar folk man inte sett på länge.

Sen är det nog lite av lättnad också, det värsta är liksom över när begravningen är över. Nu måste man vidare, man har inget val mera, man måste ta sig vidare i livet utan att ha den man mistat nära. Det vet jag också av erfarenhet.

Det är tusan inte lätt, men livet måste gå vidare.

Innan jag åkte därifrån (åkte med ännu en god granne, som även fixat begravningsblommorna) passade jag på att krama om de närmsta släktingarna igen, kändes fortfarande bra att göra det.

Behöver ni fler kramar får ni säga till, jag finns!